Alla ska dö

Stefan skriver bara varannan vecka, sa min mor och det var som om en kall hand lade sig runt strupen. Stefan skriver bara varannan vecka? Min Stefan. Andhé.

Han har skrivit varje vecka i Året Runt så länge jag kan minnas, dvs. så länge jag kommit i kontakt med Året Runt, dvs. sen vi gav en årsprenumeration till mamma i 50-årspresent, dvs. i 25 år. 😦

Hon konstaterade det helt känslolöst. Ungefär som om hon skulle ha sagt att Carl XVI Gustaf nu bara är regent varannan vecka. Fast det hade hon inte sagt med samma neutrala ton, monarkist som hon är. Djupt troende. (Hon förlåter aldrig sossarna för att de avskaffade riksdagens högtidliga öppnande. Med drabanterna!)

Varför Stefan bara skriver varannan vecka var enligt min mor oklart. Hon sa nånting om ”pensionär”. Han är född 44. Som om det vore honom väl unt att ta det lite lugnare. Chefredaktören hade meddelat det förändrade förhållandet.

Tack och lov var det Stefan som skrev i senaste numret. Jag läser alltid honom först. Eller mer eller mindre först. Ibland börjar jag från början. Första sidorna är kändisintervjun, sen kommer en sjukdom eller tragedi och sen kommer ett glädjens budskap: nån har funnit nån annan efter fyra decennier. Sen kommer recepten och doktorn och kuratorn och mirakelmedlen utan inbördes ordning. 

Veckans kändis var Siw Malmkvist.

Är det för att jag ska vänja mig vid förlusten av Stefan som han gradvis glider ifrån mig? En vacker dag kommer han inte att skriva alls. Han tar ett långsamt farväl?

När nån på twitter hävdade att det var fel att beklaga sorgen, man beklagar förlusten; att beklaga sorgen är både en skymf och en paradox, svarade Språkrådet: ”Man kan beklaga såväl sorgen som förlusten. ‘Din sorg beklagar jag .. af allt hjerta’, skrev Esaias Tegnér redan 1829.”

Tegnér visste vad han gjorde. Att beklaga sorgen är att beklaga döden. Alla ska dö, även och synnerligen dem vi älskar. Om det så råkar vara en krönikör vars krönikor man läst i ett kvarts sekel.

Lisbeth. Vem fan är Lisbeth. Kan man ha Året Runt varannan vecka?

Karin min vän

Johan Svedjedal stövlar igenom Karin Boyes liv fram till 1920 (hon var född 1900) på 94 sidor. Han citerar en opublicerad ungdomsdikt:

Skönast utsikt ha de ställen, som det svårast var att hinna.
Allra kärast blir den mänska, som det kostat mest att finna.

Den som inte ser släktskapet med en av Karin Boyes mest berömda dikter räcker upp en hand. Dikten har också gett boken dess titel: Den nya dagen gryr. 

App app app

I förordet till Den missförstådda hunden (2017) skriver Per Jensen att han medvetet valt att inte ange källor till de vanliga missförstånd han går igenom. De förekommer i var och varannan hundbok, menar han. ”Mitt fokus ligger på att bemöta själva det felaktiga påståendet och inte på att polemisera mot enskilda personer.” Det låter ju bra. På ett sätt. ”Däremot får du självklart de vetenskapliga referenserna till de forskningsarbeten som motbevisar myterna.” Hur bra låter inte det? Hm. Låter det så jävla bra?

På s. 115 citerar han ungefärligt (!) vad ”en i Sverige mycket etablerad hundtränare” skulle ha sagt:

När den åtta veckor gamla valpen kommer hem till familjen tar man den i nackskinnet och trycker ner den hårt i golvet. Om man på det viset etablerat rangförhållandet en gång för alla behöver man aldrig träna hunden – den gör som man säger ändå.

Alltså, om man inte ska polemisera mot enskilda personer, hur kan man då ta en enskild person som exempel utan att namnge honom? Det är tydligen en han. Det är inte schysst vare sig mot honom eller mot läsaren – som blir sittande och undrar vem i allsin dar det är som uttalat sig på det viset. Jag vet inte vem det är (även om jag har mina aningar).

Det ger ingen möjlighet att kontrollera om det verkligen är korrekt uppfattat, ej heller i vilket sammanhang det sades eller om vederbörande fortfarande tror på idiotin. Läsaren lämnas i ett tomrum. Jensen hade kunnat undvika detta genom att tala om ”alfa-rullning” i största allmänhet istället för att dra in personer som inte kan försvara sig själva. I samma kapitel (s. 123) deklarerar han:

Även utpräglat ”mjuka” hundtränare har (åtminstone förr i tiden) rått ägarna att ”läsa paragrafer” för sina hundar, gärna i förebyggande syfte. Det här var en något mildare version av alfa-rullningen: greppa med båda händerna i halsskinnet, dra huvudet tätt intill ditt eget, stirra hunden argt i ögonen och förmana med mörk och arg röst. Det uttalade syftet var att etablera ett tydligt dominansförhållande som därefter skulle göra hunden mer benägen att lyda. Men det finns ingen forskning som stöder det. Snarare tvärtom.

Eftersom Jensen inte nämner några namn och inga källor blir detta också förvirrande för läsaren. De flesta hundägare förknippar nog ”läsa paragrafer” med Anders Hallgren. I alla fall jag har fått för mig att det var han som införde den metoden. Han var utpräglat mjuk redan på 70-talet och har så förblivit. Vad säger då Anders Hallgren om denna metod? Den finns beskriven i Problemhund och hundproblem (femte omarbetade upplagan 1994). Hur lär man valpen nej?

Att som många gör, höja rösten till skriknivå är dumt. Dels lär sig valpen att lyda bara då man skriker och låter arg, dels kan en känslig valp bli skrämd och dels framstår man som en aggressiv och därmed onaturlig ledare.

Hallgren försöker hitta ett mjukt sätt att vara hård på och låter metoden vila på två principer: dels det faktum att hundarna ofta biter varandra runt halsen i sina interna uppgörelser och dels att hunden är känslig för närhet. Det blir smått obehagligt för den. ”Man drar valpen alldeles intill sig. Nos mot nos. Med ögonkontakt.” Därefter talar man lågmält med valpen (lågmält i kursiv).

Ju längre man håller på, desto mer pressad känner sig valpen. Och efter några sådana sessioner med paragrafer, vet de flesta valpar att man menar vad man säger. Och ingen hund, valp eller vuxen, kan bli rädd då man gör det här på rätt sätt. Men man får aldrig göra det i vredesmod!

Ur Lyckliga lydiga hundar (fjärde omarbetade upplagan 1994):

Du tar ett försiktigt grepp med båda händerna, en på var sida halsen. Sedan sätter du din näsa mot hundens nos, tittar den snällt i ögonen, sänker rösten och börjar prata vänligt förebrående.

Vem Per Jensen än syftar på kan det inte vara Anders Hallgren (som dessutom är helt främmande för dominansbegreppet) men vem syftar han på då? Vem är det som tycker att man ska ryta när man stirrar hunden i ögonen på nära håll? Det skulle kunna vara Memea Mohlin. Hon är ingen mjukis – om man inte har en väldigt bred definition på vad en mjuk hundtränare är. I Inkallning är så mycket mera (1995) kör hon sin egen variant på paragrafläsning i ett pedagogiskt exempel som byggs upp stegvis när hunden inte lyder.

Nu bestämmer sig föraren för att få sin vilja igenom. Hon tar en gång till fast hunden, anlägger sin mest hotfulla min, stirrar hunden djupt i ögonen och mullrar långa litanior åt hunden. Nu håller hon fast hunden trots protester och iakttar istället hundens ”signaler” (dess gester). Först när hunden lugnat ner sig och slutar att försöka ta sig loss, när den sänkt öron och sänkt/dragit in svansen under magen, släpper hon den långsamt. Men hon släpper inte hunden med ögonen. Tvärtom är hon vaksam, för det är nu hon får besked om hunden tog åt sig av hennes behandling eller ej.

Om hunden ändå inte tagit åt sig måste hotet ökas:

Ett sätt kan vara att snabbt välta omkull hunden och hålla fast den i ryggläge. (…) Släpp hunden långsamt men agera själv så hotfullt att hunden inte vågar resa sig upp.

Efter kapituleringen (Memeas ord) skadar det inte att trösta hunden och förstärka obehaget ytterligare. ”Du håller så att säga med hunden om att det som just hände var otäckt.”

Som vi ser är det ganska stor skillnad på Hallgrens och Mohlins metoder även om de formellt gör samma sak, tar tag i hunden och ”läser paragrafer”. Det är två diametralt olika skolor.

Per Jensen skulle antingen ha undvikit att anonymt peka ut personer eller så skulle han ha talat om vilka de är. Nu tog han den sämsta vägen.

Satan

Om man skulle räkna alla misstag jag gjort i tvättstugan genom åren skulle de vara otaliga. Värst är väl den gången jag lyckades förhindra alla andra från att tvätta och bovärden ringde och sa: ”Nu gör du aldrig om det va?” Vi hade nåt komplicerat system som byggde på att ingen annan kunde gå in i tvättstugan när man själv var där. Det byggde också på att man inte glömde hänga tillbaka den gemensamma nyckeln. Nåt i den stilen. Gjorde man bort sig gjorde man verkligen bort sig.

Här är problemet – som inte jag kan hjälpa – att min tvättid alltid är upptagen, dvs. den har varit upptagen alla gånger utom två. Det ligger alltid tvätt i torktumlaren och det hänger alltid tvätt i torkrummet. Vi är fem lägenheter i huset och alla skriver upp sig på en hel dag.

Jag blev således inte förvånad när det välkända ljudet slog emot mig när jag steg in i tvättstugan. Någon använde den.

Skit samma. Jag slänger bara ut tvätten och lägger den ovanpå torktumlaren och så använder jag aldrig torkrummet utan enbart torktumlaren. På så sätt löser jag problemet.

Inte för att jag fattar hur någon är konstruerad som hela tiden inkräktar på någon annans tvättdag, men det är väl som med Martin Timell & Co, kan man trycka upp en kvinnlig kollega mot väggen i en hiss kan man väl sätta i system att tvätta och torka på andra människors tvätt- och torkdagar? Det framstår i jämförelse som ett riktigt vettigt beteende.

Jag körde tre maskiner och när jag skulle tomköra den ena (på grund av hundhår) tittade jag till lite extra: Hade jag satt den på Normal 95? Jag skulle ju köra Normal 40? Jag tog för givet att först kom 40, sen 60 osv. och tittade inte så noga. Det var tvärtom. Nu har jag kört skjortor och linnen i 95. 😦 Kommer de att krympa till oigenkännlighet?

Vanna apporterar äpple

Vi har börjat springa igen. Vi fick ta ett långt uppehåll när Vanna blev skendräktig. Det går inte att släpa en vägrande tik runt i ett motionsspår. Jag nöjde mig med ett varv för att inte utmana ödet.

Ibland avvek hon och jag lyckades kalla tillbaka henne. Utom en gång när hon försvann i buskarna och jag insåg att det var för sent att agera. Men jag gapade lite i alla fall. Då kommer hon springande med ett ovanligt stort äpple. Två meter ifrån mig slänger hon sig ner på marken och äter upp det. Det påminde mig om att hon apporterade en brödlimpa när hon hamnat i konflikt mellan att komma och äta.

Synd att hon inte kan göra så när hon hittar hamburgare i skogen som hon gjorde förra helgen. De ska ätas på plats. Tack och lov tog inte hennes mage stryk, jag oroade mig t.o.m. för förgiftning.

Idag sprang vi två varv. Det första gick bra, trots att hon var kopplad. Vi hade bara sprungit tio meter på andra när hon satte sig ner. Jag lockade med en äppelbit för att få upp henne. Hon satte sig direkt igen. Tredje gången blev det våld, jag drog henne i kopplet. Fjärde också. Sen släppte jag henne lös och kastade iväg en boll i hopp om att det skulle pigga upp henne (i Göteborg sprang hon alltid med en boll i käften) och fortsatte själv springa. Vanna i sin tur springer efter bollen och sätter sig bakom en trädstam med densamma. *fniss* (Det är ingenting att skratta åt! /Vanna som bara vill stanna) Hur kunde det bli så galet? Ny strategi: jag kastar äppelbitar vilt omkring mig medan jag springer. När hon sätter sig och blir sittande på sitt favoritvägrarställe gömmer jag en bit så att hon inte kan låta bli att komma galopperande och leta. Med hjälp av denna metod tar vi oss runt utan ytterligare vägran. 

Har vi tur är hon helt ur skendräktigheten lagom till första advent.

På biblioteket hämtade jag två böcker: Per Jensens nya och Boye-biografin, den första sen 1950 (!). Tung som satan, 680 sidor lång med noter. Jag har fyra veckor på mig.