Vaknar i gryningen med ångest

och läser om koloskopi på Familjeliv. Ingen upplyftande läsning. Men framför allt är det min bror som triggat igång ångesten. Jag måste också undersöka mig nu. Syskon eller förälder som är drabbad är kriteriet för vår släkt och nu är syskon drabbad. De har hittat en helvetes massa polyper. I allmänhet är polyper ofarliga men s.k. adenomer utvecklas till cancer.

Först fick han göra koloskopi och hade oerhörda smärtor både under och efter undersökningen. Ungefär som den här människan:

Tyvär fick de avbryta undersökning ungefär halvvägs då jag bara vred på mig & skrek att det gjorde ont, trots mycket lugnande. Lite man skämdes när man fick det berättat för sig dagen efter & man var vid sina sinnes fulla bruk igen……

Då hade de sett tre polyper och bara kunnat ta bort två. Remiss till sjukhuset i Malmö där de ser ännu fler men inte heller kan ta bort alla. (De avlägsnade fyra.) Nu fruktar han att nästa steg blir snitt i magen och borttagning av en del av tarmen. Eftersom ingen vet vilka polyper som är cancerpolyper – så att säga – måste alla bort. Han var helt nedsövd men de gick in med slang så det var ingen riktig operation. Problemet den här gången var vätskan. På Familjeliv är alla rörande överens om att den är fullkomligt vidrig. Den ska man tvinga i sig under fastan dagen före: två liter på morgonen och två på kvällen. Han hade spytt båda gångerna. 😦

Så nu fasar jag inte bara för själva undersökningen utan för förberedelserna. Hur i helvete ska jag klara det?

Det är värre för mig än för genomsnittspatienten på grund av att jag har fobi också. Jag mår så dåligt (fysiskt) att jag vill dö. Möjligen kan detta få dem att ge mig sederande/lugnande. 

Helst så mycket att jag bara är halvt medveten. Å andra sidan är det en dålig tröst med tanke på att jag är fobisk mot själva sprutan så illamåendet lär uppstå innan den verkar. 😦 

Stackars Åke, som pappa sa till sig själv när han låg på Intensiven.

Vad skönt att höra att allt gick bra för dig, jag har inte skrivit innan då jag inte viljat skrämma upp dig. jag hade en fruktansvärd upplevelse. Personalen var totalt iskall när jag kom in och jag fick lägga mig på britsen. Jag fick inget lugnande eller några som helst alternativ, jag grät helt förtvivlad mig igenom det och det var fruktansvärt smärtsamt, jag begärde xylocain vid införande av slang med de ignorerade mig och jag kände mig våldförd. De vägrade berätta något under undersökningen men stod och tisslade och tasslade hela tiden. När jag kom hem duschade jag 6 ggr och kommer aldrig att sätta min fot på detta sjukhus igen. Jag får provsvaren av min läkare på tisdag och hoppas för allt i världen att det inte är något.

Jag har de senaste gångerna hos gynekologen och på mammografin varit omåttligt stolt över att jag inte fått de gamla vanliga symtomen, att jag inte lidit så förbannat. Jag har kunnat resa mig och gå därifrån som alla andra. Tänk att det skulle ta så många år, så många år av undvikande av cellkontroller och fruktansvärd plåga när jag väl gick… Vad gäller gynekologbesök och mammografi är jag knappt rädd längre. Men koloskopin skrämmer skiten ur mig. 

4 reaktioner till “Vaknar i gryningen med ångest”

  1. Min mamma gjorde koloskopi och gastroskopi för några år sedan och hon gruvade sig oxå inför detta. Dock gick det väldigt bra och hon upplevde det inte alls som hon fått det beskrivet för sig av andra så det finns hopp om att det kan gå bättre än du förväntar dig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s