Pompa och ståt

Med pompa och ståt återinvigde kungen Nationalmuseum som varit stängt för renovering sen 2013.

Det har blivit ett fantastiskt hus. Detta ljus! Tidigare kunde man inte se staden utanför, det kan man nu. Fönstren har som tunna rullgardiner som släpper igenom ljuset i huset.

Sammanlagt 1,2 miljarder kronor och 1,3 miljoner arbetstimmar har gått åt i ombyggnationen av den nästan 150 år gamla byggnaden.

Allting var tjusigt, inklusive toaletterna i underjorden. Jag noterade med tillfredsställelse att Nationalmuseum tagit efter Glyptoteket i Köpenhamn och infört matsäcksrum för de fattiga. Det kan ha varit så förut också, jag vet inte, jag har inte besökt Nationalmuseum på femton år. Hela – eller nästan hela – museet är gratis. Det enda som kostar är de tillfälliga utställningarna och det tyckte jag var lite dyrt, 150 (120) kr. När det gäller skåpen låser man och öppnar med sin egen kod, ett smått genialiskt system (om man inte glömmer skåpsnumret m.m.). Så. Nog om teknikaliteterna.

Lustigt nog träffade jag en äldre herre på tunnelbanan mot Kungsträdgården. ”Ska du också till Nationalmuseum?” Vi gjorde sällskap hela vägen. Och så säger de att svenskar är trista och tråkiga. Ja, jag ja. Jag satt och grät för att Vanna ska dö. Ändå har jag lovat mig själv att aldrig mer gråta i kollektiva transportmedel. Det är så sjukt omanligt.

Vägs ände

Vi har nått vägs ände. Hon får hänga med så länge det går, som veterinären sa. Ingenting kan hjälpa henne. Hon har stått på så hög kortisondos att det inte är någon idé att testa inhalator. Man får väl se det som att hon drabbats av en ålderskrämpa mot vilken det varken finns bot eller lindring. Har en hund taskiga leder kan man smörja lite med glukosamin, har den taskigt hjärta kan den få hjärtmedicin, har den en kronisk inflammation kan den få inflammationshämmande. Vanna har bara utslitna luftrör.

Humor? Slöseri med tid!

Jag måste bara ta upp Magnus Ugglas bok en gång till. Han intervjuas av Tilde de Paula och hon frågar hur han skulle beskriva sin mamma.

– Ganska kylig. Lite ocharmig. Ingen bullmamma direkt. Hon hade liksom ingen humor. En gång sa hon till mig att hon tyckte att humor var slöseri med tid.

Jag studsar lite när han nämner att barnen åt klockan fem och föräldrarna klockan sex. ”Aldrig samtidigt.” På 60-talet? Det låter som 1860-talet.

– Min pappa var precis tvärtom, han hade enormt mycket humor. Min pappa var mer närvarande som förälder. Han nattade oss t.ex. Min morsa gjorde aldrig det, det har aldrig hänt. Jag har inget enda minne av att min morsa liksom fysiskt har lagt mig ner i sängen och läst en saga. Det gjorde min farsa jämt när han var hemma.

Det är sanslöst vad man kan känna igen sig. Jag har inte heller ett enda minne av någon som helst interaktion i det avseendet. Inga nattningar, inget läsande av sagor, inga lekstunder, ingenting. Pappa däremot!

En förälder vill umgås med sitt barn och en vill det inte. I den ena förälderns ögon duger man, mer än nog, i den andra förälderns duger man inte alls. En är varm och en är kall.

Jag undrar om minnet bedrar: Tänk om hon ändå någon gång sa godnatt, tänk om hon ändå någon gång läste en saga, det var bara det att det var så sällsynt att det inte fastnade i minnet? Att det raderades? Men då borde det väl ha fastnat av det skälet: Wow.

Ett glatt minne har jag, ett avvikande. Det var när det var fest i trädgården och hon hade blivit lite berusad. I denna berusning spelade hon badminton med mig. Vi spelade badminton! Min deprimerade mor var inte deprimerad – så när de säger att barn alltid upplever onyktra vuxna som obehagliga (”för att de uppträder annorlunda, även om de är glada”) kan jag inte skriva under. För mig var det bara bra. Ju onyktrare hon var, desto bättre.

– När mamma fick frågan från folk om jag var hennes son sa hon alltid nej.

Madeleine Uggla blev 97 år och i minnesordet i DN står att hon kunde inge både fruktan och respekt.