Stockholm – Göteborg

Jag brukar äta på centralen innan jag ska åka hem och jag kunde inte låta bli att känna ett instinktivt tvång att spara det sista till Vanna. Så har vi alltid gjort i den här familjen, smugglat ut lite mat till hundarna, både till Inka och Vanna. Var husse och jag ute och åt gjorde antingen han eller jag det. I alla fall om hon låg i bilen. Nu låg hon inte i bilen och klockan var sex och jag skulle inte vara hemma förrän elva. Jag insåg det befängda men det tog emot att äta upp allting själv. Old habits die hard.

Vi ser det som självklart att hunden ska slicka tallriken.

Pappa var ändå värst. Han som aldrig själv varit hundägare identifierade sig något fruktansvärt med hundarna. Han brukade vända på perspektivet. Tänk om det varit fyra hundar som suttit vid matbordet och så ligger det en människa på golvet och får ingenting. ”Här sitter vi…” Han tyckte det var gränslöst orättvist. Vi festar och de lider.

Men de får ju sin belöning om de bara väntar tillräckligt länge. Även om det är en väldigt liten belöning. Det är ändå värt det, hälsar Vanna, som tålmodigt bidar sin tid. En gång på vovve.net var det nån som hävdade att det bara förstärker deras lidande just på grund av att den minimala mängden – det blir ju mest sås och annat som är omöjligt att fiska upp med kniv och gaffel. Jag lämnar pyttelite kyckling om jag äter kyckling etc. Well, den vovveristen var ute och seglade. Finns ingen hund, om den inte är sjuk, som tackar nej till att slicka tallriken. Det är och förblir en av höjdpunkterna i livet.

Jag slets mellan min önskan att köpa Sov du lilla vide ung som julkula och att köpa ett mjukisdjur till Vanna på Pressbyrån. Vanna vann men jag hann inte.

Precis den här tavlan hängde på väggen i mitt flickrum. Åh, den är så fin att det gör ont i bröstet.

I Göteborg har Pressbyrån inte den mjuka kanin som jag är säker på att Vanna hade älskat mest för 149 kr, men väl ursöta, inte-lika-mjuka hundar för 79. Hur ska jag nu göra?

Uppskjuter beslutet samt konstaterar att Göteborg har mycket tjusigare julpyntning än Stockholm på tågstationen. Stockholm hade bara hängt upp lite glitter i taket medan Göteborg går in för julen med sedvanlig passion. Ja, nåt ska vi väl vara bäst på.

Liten strävhårig tax

En dag när jag tog hissen ner från min (läs Jonas) kungsholmslägenhet, och den öppnade sig, tittade jag rakt in i ett par bruna ögon. Dessa ögon satt i ett strävhårigt taxansikte. Det sa klick! Jag ner på knä utanför hissen och hälsa länge och innerligt.

Rasmus, Pontus och Toker var min absoluta favoritbok som barn. Toker är taxen, om någon undrade. Han springer bort och husse ringer in en annons till lokaltidningen. När han ska uttala orden ”liten strävhårig tax” börjar han – stora karln – gråta. Hela familjen är i sorg.

Hade det varit Vilhelm Moberg hade väl Toker hittats styckmördad men Astrid var sagoberätterska även när hon skrev realistiskt och sagor måste sluta lyckligt. På ett eller annat sätt.

Rätten till frihet

Jag blev så rörd av utställningen om Martin Luther King på Nobelmuseet att jag fick tårar i ögonen flera gånger. Det blir bara värre med åren, det där. Man tror att det ska vara tvärtom.

This is a time of shame and sorrow, yttrade Robert Kennedy efter mordet på King. Han var så radikal. När han dog för femtio år sedan var han avskydd i vida kretsar för sitt ställningstagande mot Vietnamkriget. Det dröjde innan opinionen vände. King kunde nog aldrig ana att han skulle få ett monument i Washington och en egen nationell helgdag.

Han hade kunnat leva idag. Min äldsta moster är född 22 och hon lever än. King var född 29.

Bl.a. brister det för mig när jag ser familjefotot efter mottagandet av Nobels fredspris. Så stolta de är över honom.

Systern är i livet och dottern (Bernice) har varit här och invigt utställningen. Vi var tre tappra själar som fick en timmes guidning. Både om Nobel och Nobelpristagarna och om King. Sen studerade jag MLK-utställningen ingående på egen hand. Allt som allt var jag därinne i tre timmar.

Martin Luther King Jr växte upp i ett medelklasshem i Georgias huvudstad Atlanta. Hans far och farfar var baptistpastorer och det blev han själv också. Båda föräldrarna var politiskt medvetna, fadern medlem i NAACP.

Första gången King förstod att det var något fel på honom var när en vit kamrat vid sex års ålder förbjöds att leka med honom. De skulle börja i olika skolor och det var slut på den oskuldsfulla tiden.

Som vuxen tyckte han att det värsta med segregeringen var att förklara för sina barn varför de inte kunde besöka det nöjesfältet eller gå på den bion…

I slutet av 50-talet svarade King på frågor i en tidning som vände sig till afroamerikaner. Han fungerade ungefär som en kurator. Hur ska jag hantera mitt hat mot de vita? kunde någon fråga och King svarade: Att hata skadar den som hatar mer än den hatade.

Två gånger var han i Stockholm, dels när han fått fredspriset 1964, han kom hit direkt från Oslo och blev uppvaktad som brukligt av Sveriges Lucia i sängen på Grand Hotel, och dels 1966 på en välgörenhetsgala med Hasse & Tage som värdar. Då träffade han Gustaf VI Adolf, aktiv supporter av de svartas rättigheter. I’m the king, sa kungen. I’m a king too, sa King.

Rätten till frihet – Martin Luther King, Jr || Nobelmuseet, Stortorget 2, Gamla stan || 29 september 2018 – 15 september 2019

Sömnlös i Stockholm

21/11. Ligger vaken mer eller mindre hela natten. De sista timmarna jävligt ont i vänster axel eller egentligen inte axeln (jag har aldrig varit bra på anatomi) utan mer på vänster sida av halsen/nacken. Jag ligger där och plågas men kan inte förmå mig att leta reda på en värktablett. J ligger på soffan och ska upp klockan sex. Så jag härdar ut och på slutet måste jag ha slumrat till för jag vaknar av att jag drömt att M ringt och sagt att V drastiskt försämrats, nu går det inte längre. När J gått trillar jag ur sängen och får i mig en Ibumetin och bestämmer mig för att ställa in dagens lektion. Ångesten är för stark.

Värktabletten hjälper. Klockan elva går jag upp och går ut för att köpa sushi till lunchpris. Sushistället är stängt och då kan jag lika gärna gå direkt till tunnelbanan. Jag ämnar besöka Nobelmuseet. Men först sätter jag mig på Burger King vid Sergels Torg och läser Gun-Britt Sundströms dagbok: Skrivliv. Född 1945.

Det är med skräckblandad förtjusning jag läser denna dagbok. Nu har jag kommit fram till 1970 och hon jobbar halvtid på DN och uppskattar alla utom Olof Lagercrantz som hon inte begriper sig på och dessutom finner besvärlig. Olof har varit en av mina följeslagare genom livet. I början av hennes anställning stryker han henne över håret och undrar om hon är gift. Detta kommenterar hon med ”!?!” efter avslutad mening. Alla gubbar är lite gubbsjuka på DN eller i det allmänna kulturlivet verkar det som. Gubbar är de från 34 års ålder. T.o.m. Ingemar Hedenius blir kladdig på en fest, d.v.s. om man med kladdig menar hålla handen.

Vid ett annat tillfälle förklarar Olof i telefon att han saknar hennes höfter, apropå ingenting.

Jag säger som Vilhelm Moberg sa till Olof Palme: ”Jag är djupt besviken på dig, Olof Palme!” fast jag säger det till Olof Lagercrantz. Djupt besviken.

Det absurda i att ingen bryr sig om åldersskillnader. Eller ska man se det som uppfriskande? Alla tafsar på alla. Fnissar lite när Gun-Britts väninna, Maria-Pia Boëthius storasyster, pratar om sitt jobb på AB. Att kollegor och chefer gör närmanden är regel:

Karl är alltså Karl Vennberg, redan då uråldrig. Född 1910, samma generation som Lagercrantz. Gamla gifta gubbar som stöter på allt över 20. Kanske under också; vad vet jag.

Nåja, min kärlek till Olof överlever även detta. Amor vincit omnia! Men det är tråkigt att man aldrig får ha sina illusioner kvar.

Västgötaspetsar

På stan träffade vi ett helt följe västgötaspetsar. Rasklubben måste ha haft årsmöte. Vanna såg dem först inte, hon var upptagen med att nosa och skulle precis markera och hade baken mot allihop. En av dem hävde upp ett skall vid åsynen av Vannas svarta rumpa varpå Vanna hoppade högt. 😱 Hon är dokumenterat stabil i temperamentet men hoppa högt är hon bra på när faran kommer bakifrån. Tur för oss att alla farorna på BPH kom framifrån! 😉