Falafel i Malmö och pölse i Köpenhamn

Fredag morgon blev min brorson och jag skjutsade till stationen i Örtofta. Han skulle gå Häckeberga runt och jag skulle åka till Malmö och hälsa på hans syster. Varje gymnasietvåa i Lunds kommun eller åtminstone på Spyken måste ägna en dag åt att gå en del av Skåneleden. Just denna del är två och en halv mil. 🥴

Vi var i god tid men pågatåget var försenat. När det väl rullade in såg jag att hundvagnen var lite längre fram. Hänger du med, sa jag till min brorson. Javisst, sa han. Det var nästa vagn; max tio meter bort. Så fort Vanna och jag kommer dit hör jag ”Dörrarna stängs” och är det nåt man blivit indoktrinerad med i Stockholms tunnelbana är det ju att inte försöka gå på när dörrarna stängs. Det är därför man ska se upp (för dörrarna, de stängs!).

Min hjärna förstår inte detta nu utan tänker att de ska dra sig tillbaka som hissdörrar. Just när jag kliver på börjar de stängas och då först fattar hjärnan att man kan bli klämd och jag backar ut fort som tusan med Vanna. Dörrarna går igen och min brorson trycker på knappen utan att något händer. Tåget försvinner.

Det är obegripligt. Vi måste vara några av ytterst få människor som missat ett tåg när de stått tio minuter på perrongen. Nästa avgång skulle göra att min brorson missar bussen och därmed utflykten. Han har katastrofen inskriven i pannan och ringer sin mor som skjutsat oss. Hon tror inte sina öron. Hur går det till liksom? Vad för metafysiskt beteende har försatt oss i denna situation?

Jag orkar inte förklara, säger min brorson. (Tacka fan för det.) Allt är Vannas och mitt fel. Han rusar iväg och jag håller tummarna att de ska hinna. Viket de gjorde.

Själv åker jag till Triangeln som jag känner sen praktiken. Då tänkte jag inte på att det inte fanns någon vanlig trappa, bara rulltrappor. Jag glor på dessa rulltrappor. De kan knappast ha gömt undan en vanlig trappa nån annanstans? Det måste betyda att Vanna och jag ska ta oss upp ur underjorden på nåt annat sätt? Via hiss? Väl inne i denna hiss begriper jag inte vart vi ska och trycker helt irrationellt på 3:an. Där är också enbart rulltrappor. Som science fiction. Hissen går ner och upp igen. Jag frågar den unge mannen som tryckt på E om man kommer ut då. Han tycker antagligen att det är en idiotisk fråga och nickar bekräftande. Lurar i öronen. Vi kan inte åka rulltrappa, säger jag ännu mer idiotiskt. Men ut kommer vi. 👏

Ellinor bor i ett hippiekollektiv på Möllan. Hela toalettdörren nedklottrad. Vi delar en falafel, det blir tjugo spänn var. Ellinor är som jag, kvällsmänniska. (En sämre sorts människa.) Hon är inte sugen på mat i form av middag när klockan bara är tolv. Faktum är att hon somnade om när jag missade tåget. Hade hon varit i sin brors kläder hade hon varit ”supernöjd” om hon slapp gå två och en halv mil på Skåneleden.

Enklare att flanera i Folkets park. Många sossar där, inklusive Palme. Totalt olik sig själv. Någon har kladdat FY i pannan på honom. Palmehatet – alive and kicking.

I Köpenhamn har de andra gubbar. Anders Lassen dog på årsdagen av den nazistiska ockupationen. *hjälte*

Tanken var att vi skulle gå till Botanisk Have men jag min klant förträngde att det kunde vara hundförbud. Nå, Kongens Have är inte så dum den heller.

Häromåret var det betydligt mer folk.

Hos Pölsemannen pekar jag pedagogiskt först på korven och säger vad det står, sen pekar jag pedagogiskt på brödet och säger vad där står. Hotdog pølse + pølsebrød. Då tittar tanten på mig och säger att jag säger fel. Jag skulle ha sagt något annat. Pardon my Danish! Ellinor ba: ”Medelålders kvinnor.” 👎 Jag tror att pölsekvinnan är dödligt trött på svenskar. Att hon egentligen vill skjuta oss allihop men att överjaget hindrar henne från att uttala den önskan högt. 🌭 Hon muttrar nåt om ”kallt” när jag beställer två Tuborg – alltså inte kalla. Men vad spelar det för roll när det är starköl. 🍻

Problemet med öl, säger jag till Ellinor, är att när man tagit en vill man ta en till. (Det är så man blir alkoholist.) Ellinor hummar instämmande. Och vi tar tåget hem till Skåne.

På kylskåpet i föräldrahemmet har hennes mor satt upp en artikel som deklarerar att mycket drickande i tonåren ger kärlskador.

Sällan har jag fått en bättre frukost än den jag fick på lördagens morgon! Gunnars ägg för 2:50 kronor styck (Gunnar som de köpte torpet av), hembakt bröd (hade kunnat säljas i vilket bageri som helst), en egengjord ingefärashot för att kurera 17-åringens (ständiga) förkylning och därefter en orgie i husets/trädgårdens frukter: plommon i två storlekar, björnbär och vindruvor! Det enda som fattas nu är te, sa jag. Då fick jag ett direktimporterat från Kina. 🍵

På hemvägen stannar Vanna och jag vid Glumslövs backar/Hilleshögs hagar. Det är mycket vackert men ljuset går inte att fota i och jag är trött. We’ll be back – inshallah.

Dahliaträdgården på Sofiero

Vinhuset:

Vannas lycka var ju gjord när det fanns äpplen överallt. T.o.m. i små buskar – bara att norpa! 🍎 Mitt framför nosen.

Hennes lycka var mindre gjord när hon fick hälsa på en annan flat som hade påtagliga likheter med en högbent cocker spaniel. Androm till varnagel. Om ni aldrig klipper era flattars öron kommer pälsen på dessa öron att räcka dem till armbågarna.

Han var hälften så gammal som jag! Men inte hälften så vacker. /Vanna

Norrvikens trädgårdar

Men först Birgit Nilssons grav på Västra Karups kyrkogård.

Hennes man var veterinär (det värmde Vannas hjärta) och de var ”förenade i 57 års äktenskap”. Förmodligen även i äktenskaplig trohet.

Från Västra Karup körde vi mot Kattvik som jag besöker minst en gång varje sommar. Alltså, Bjärehalvön i mitt ❤️. Jag säger som Hasse (vars Kvinnaböske vi passerade): När Gud skapade Bjäre var han på sitt allra bästa humör.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi kommer alltid på småvägarna uppifrån, inte från Båstadhållet. Det är starkt kuperat och sagolikt vackert. Någon gång skulle jag vilja följa havet och gå från Kattvik till Hovs hallar. Fast efter att ha läst om det tycker jag att det verkar alltför besvärligt. Inte bara att gå.

Norrviken är speciellt för oss genom Oscar som var farmors bror och Rudolf Abelins efterträdare som trädgårdsdirektör. Han kom dit på 40-talet och karriären avslutades inte förrän han dog i den hemska flygolyckan 1964. Barnen var fortfarande barn. (Dottern och jag besökte Norrviken 2012.) Hans änka Karin var en förtjusande kvinna. Pappa kallade henne i alla år för ”Karin i Båstad” trots att hon flyttade till Ängelholm bara några år efter Oscars död.

Som chef fick han ett hus på Norrvikens marker med fruktodlingar alldeles i närheten. Nu rivet. Inte lika pampigt som Villa Abelin men modernt för sin tid. Karin och Oscar hade vattenklosett när farmor och farfar hade utedass. De kunde gå rakt över Kattviksvägen för att bada i havet. Sååå idylliskt.

Det ska finnas en skylt till minne av Oscar – Norrvikens kärleksfulle vårdare – men jag hittade den inte.

Vad jag har hört var det Rudolf Abelin själv som ville ha Oscar. Hur Oscar som kom från vanliga enkla förhållanden (född och uppvuxen på en halländsk bondgård med en vresig far och en mor som blev sinnessjuk) kunde få en sådan position är svårt att säga. Hur kunde han öht bli trädgårdsmästare? Han måste ha haft ett brinnande intresse.

Rudolf ligger begravd på Norrviken. Oscar och Karin ligger på kyrkogården inte långt därifrån. Så kom hon tillbaka till Båstad i alla fall, Karin.

Japanska trädgården:

På baksidan av villan blev jag glatt överraskad över hur fint det var. Där hade de barockklänningar av metall och jag råkade lukta på en rosa ros som fick mig att svimma av hänförelse. Vilken tvåldoft! Ojojoj.

Norrvikens trädgårdar är hundvänligt. Vatten till hundarna finns utplacerat lite här och var. Vanna hittade som vanligt sitt eget också.

En besökare skrattade åt mig när jag doppade magen! Hmpff! /V

Ädelskånska

Jag körde i torsdags till Kristianstad. Det är nordöstra Skåne man ska satsa på om man vill ha skog. Det såg periodvis ut som Småland. 🌲 Jag passerade en älgskylt, en rådjursskylt och en vildsvinsskylt.

Jag träffade samma Kristianstadsbo som jag träffat i Lund tidigare i veckan. Jag funderade på var hon kom ifrån. Hon var ju inte skåning i alla fall. Jag började undra om hon kom från Stockholm. Jag ville placera henne i Mälardalen.

Så presenteras jag för hennes arbetskamrater och inser plötsligt att flera av dem talade likadant, de hade samma intonation. Herregud! De talar nån sorts ädelskånska?!?

Igår på tåget hem från Malmö satt det två tanter mitt emot och nu pratade även den tanten ädelskånska (den andra var från Arboga). Hon hade gått på Polhem.

TV-profilen Kattis Ahlström från Lund har fått brev från upprörda tittare som tycker att hon måste börja tala ”riktig skånska”.

Kattis gick på Katte.

Den har en sydsvensk satsmelodi och intonation men inga diftonger och ibland inga tungrots-r. Det är ett regionalt färgat riksspråk.

Inte visste jag att fenomenet var så utbrett. Den här varianten talas lite varstans i Skåne som det verkar. En skånska som inte är skånska.”…den minst skånska skånskan.”

Akut dålig

Om man blir akut dålig i Malmö uppsöker man den färgglada byggnaden till höger. Det är nämligen akuten. Mycket roligare än i Lund. Denna skojiga akutmottagning färdigställdes 2010.

Det var i samma veva som Malmö Allmänna Sjukhus (där en viss Zlatan Ibrahimović föddes 1981) slogs ihop med lasarettet i Lund och blev Skånes universitetssjukhus. Det vita huset är den gamla huvudbyggnaden.