Ofattbart gulligt ändå

Jag kan inte hjälpa det, jag vet att George W Bush var avskyvärd som president, men hans personlighet går ju inte att avsky? Michelle Obama gillar honom och har gjort ända sen hon först träffade honom. Alexandra Pelosi som filmade honom under hans första presidentvalskampanj (demokrat) gillar honom också. Göran Persson gillade honom. ”Rasande trevlig.”

På senator John McCains begravning satt Bush och sög på halstabletter som han delade med sin fru och Michelle. Nu när han skulle begrava sin egen far kommer han in i kyrkan, skakar hand med Trump, Melania och Barack men när han kommer till Michelle ger han henne istället en karamell(e)! Innan han går vidare för att skaka hand med paret Clinton och den 94-årige Jimmy Carter och hans hustru Rosalynn.

Bush den äldre röstade på Hillary och Bush den yngre lade ner sin röst i senaste valet.

Dubya, som George W Bush kallas ibland, beroende på sitt uttal av W, höll på att börja gråta några gånger under begravningstalet men bröt inte ihop på riktigt förrän i slutet. Det måste ha varit fruktansvärt. Tänk att stå som USA:s förre president och bryta ihop inför hela nationen.

Han började talet (efter att ha tagit ett djupt andetag): ”Distinguished guests, including our presidents and first ladies…” Då tittade han på Michelle och log. Hon log tillbaka.

I’m Not Fearing Any Man

Dödshot hörde till vardagen, skriver Lennart Pehrson i sin biografi om Martin Luther King. Året är 1956 och MLK har blivit ledare för bussbojkotten i Alabama och trakasseras av polisen. Dessa dödshot skulle följa honom hela livet. Han visste att han skulle dödas, han var helt säker på det. 💔 Faktum är att när han håller sitt sista tal i Memphis har planet han åkt dit med fått utrymmas efter bombhot. En gång höll han på att dö på riktigt, det var en mentalsjuk svart kvinna som stack en kniv i honom under en boksignering. Men just den här kvällen, kvällen innan han skjuts till döds, är han inte rädd. Beause I’ve been to the mountaintop.

1956 när han får sova i en poliscell på grund av en mindre trafikförseelse är han däremot rädd. Riktigt rädd.

Strax efteråt utsattes bostaden för ett attentat som kunde ha tagit både hustruns och den lilla nyfödda dotterns liv. Ovan nämnda uppenbarelse gav honom kraft att fortsätta.

Vi är vana vid att se Dr King i talarstolen, det är den röst vi hör när vi hör honom inom oss. Han kunde hålla tal på ett lågmält sätt, som i Stockholm 1966, fast ofta arbetade han sig upp till ett crescendo där rösten blev en helt annan. Också när han bara samtalar med någon är han så vältalig att man blir stum av beundran. Man får en känsla av att han är helt ärlig. Hans engelska är så vacker. Här är två exempel:

1) King talar i en BBC-intervju om sin uppväxt m.m. 2) King talar i en amerikansk talkshow

Den andra intervjun ger oss en liten liten glimt av den private King. Han skrattar i början vilket är ovanligt att han gör offentligt. Undra på det! Det fanns inte många anledningar för Dr King att skratta offentligt.

Alla vet att King hade utomäktenskapliga förbindelser och skuldkänslorna ska ha ökat ju äldre han blev. Men FBI:s uppgifter om sexorgier med vita prostituerade var J. Edgar Hoovers önsketänkande. King attraherades uteslutande av svarta kvinnor och svarta kvinnor tenderade att attraheras av honom, han var en berömd person, han var stilig, artig och rolig och på resande fot större delen av året. Sex var ett av de få nöjen han hade och det känns bara futtigt att diskutera personliga tillkortakommanden. Som en av hans älskarinnor sa: ”He was a good man, but he was a man.”

Vid tiden för sin död var han deprimerad. Han hade aldrig varit så illa omtyckt – av vita för att han var för radikal och av svarta för att han inte var tillräckligt radikal.

Storheten med King var att han gjorde vad hans samvete sa åt honom att göra. Det politiska etablissemanget uppskattade inte att han tog ställning mot Vietnamkriget 1967 eller att han börjat verka för ekonomisk jämlikhet. Han ville utrota fattigdomen i de svarta gettona och han visste att den kampen skulle bli mycket längre än kampen för medborgerliga rättigheter. Han skulle vara djupt sorgsen över hur USA fängslat stora delar av sin svarta befolkning.

Som en hyllning till King spelade the King in If I Can Dream i juni 1968.

Fyra saker vi missade i Washington

och som jag hade velat se om vi åkte dit igen.

  1. National Museum of African American History and Culture
  2. Vietnam Veterans Memorial
  3. Franklin Delano Roosevelt Memorial
  4. Ford’s Theatre

Jag vet inte hur vi bar oss åt som missade Vietnammonumentet eller rättare sagt vet jag ju det, det var ohyggligt hett den dagen och vi hade varit på Lincolnmonumentet och var på väg till Arlingtonkyrkogården och orkade bara inte klämma in ett monument till. Vi hade sett Martin Luther King Memorial men inte Franklin Roosevelt som skulle ligga intill. Ungarna var trötta och sura.

Hade jag vetat hur stort Vietnammonumentet var, och att alla namnen på de nästan 60 000 döda och försvunna är inristade i muren, hade jag aldrig gått förbi det. (Med tanke på hur nära Washingtonmonumentet det ligger förstår jag inte hur vi rent fysiskt kunde undvika det. Vi borde ha ramlat rakt in i det?!)

Folk som ser det första gången håller på att svimma. En 21-årig arkitektstuderande vann den utlysta tävlingen. Det invigdes 1982.

”When a visitor looks upon the wall, his or her reflection can be seen simultaneously with the engraved names, which is meant to symbolically bring the past and present together.”

Vietnamkriget

Ett av 60-talets mest minnesvärda ögonblick är när Country Joe sjunger sin antikrigslåt inför hundratusentals åhörare på Woodstockfestivalen.

Well, come on all of you, big strong men,
Uncle Sam needs your help again.
He’s got himself in a terrible jam
Way down yonder in Vietnam
So put down your books and pick up a gun,
We’re gonna have a whole lotta fun.

58 220 amerikaner dog i Vietnam. 303 635 skadades. Antal döda vietnameser (civila och militära) uppskattades först till två miljoner och senare till fyra eller fem.

SVT Play ligger en prisad amerikansk dokumentär om kriget i tio delar. Jag har sett samtliga och det är oavbrutet spännande. Bland det mest intressanta är inspelade samtal med John F Kennedy och Lyndon B Johnson. Hur de våndas.

Vad hade hänt om inte Kennedy dött och han blivit omvald 1964? Hade han gått samma väg som Johnson? Eller om FNL och den nordvietnamesiska armén hade följt Ho Chi Minhs Sovjetlinje och inte Lê Duẩns mer aggressiva Kinalinje?

Allting handlade om dödstal (body count). Eftersom det var omöjligt för USA att vinna kriget på traditionellt sätt bestod segrarna i hur många vietnameser som dog. Ju högre siffra, desto bättre. Att det var ”någons mormor” spelade mindre roll.

I My Lai och My Khe slaktades ca 500 bybor; män, kvinnor, äldre, barn, spädbarn. Den enda som bestraffades för denna krigsförbrytelse, löjtnant Calley, som själv sköt en tvååring, dömdes till livstids fängelse. President Nixon omvandlade straffet till husarrest och han benådades efter 3,5 år. Satans mördare, som Palme sa i ett annat sammanhang. Med Bob Dylans ord: Bury the rag deep in your face.

Det var när Nixon var president som nationalgardet i Ohio sköt ihjäl fyra studenter och skadade nio varav en blev permanent förlamad. 56 procent av den amerikanska befolkningen tyckte att skjutningarna var rätt. Det måste ha varit de som röstade på Nixon. I valet 1972 vann kräket en storseger. Arslet tvingades bort från makten 1974. Nemesis divina!

Peter Englund ger här en outhärdlig skildring av det som på svenska kallas för Son(g) My-massakern. Jag gråter så jag skakar. I ljuset vilar Gud?

Och här kommer nationalparkerna

De är precis som i Sverige mer spektakulära än andra naturområden. I USA kostar de stålar. Washington verkar vara en vansinnigt vacker stat. Även Oregon, som ligger i samma hörn. Kalifornien vimlar av nationalparker och kniper första, tredje och fjärde plats på 20 i topp-listan. Minnesota och staterna däruppe påminner naturmässigt om Sverige. Det sägs att utvandrarna hamnade i Minnesota just på grund av att de kunde känna igen sig: fyra årstider osv.

In the heart of Yosemite Valley you’ll spy more natural wonders in a minute than you will anywhere else in an entire day.