Tivedens nationalpark

Jag hade ju nån vision om att jag skulle besöka alla Sveriges nationalparker, nej, det hade jag verkligen inte, men åtminstone de som ligger inom räckhåll.

Är man i Värmland kan man köra höger om Vänern hem och därmed passera Tiveden. Vi slapp äntligen solen. Den led vi gick skulle vara kort men krävande och ta 1,5 h. Jag kan inte tycka att den var särskilt krävande, hade förväntat mig klippblock och dylikt. Det var bara det att det gick uppåt med jämna mellanrum. Men nu var Vanna och jag pigga igen.

Inte sjutton tog det en och en halv timme. Snarare en. Och inte sjutton fick jag den där underbara känslan som man ibland får. Skogen talade inte till mig. Inte så högt i alla fall. Överdriven förväntan kanske. Eller omständigheterna.

Det blev ändå ganska kvavt och vid ett tillfälle rusade Vanna ner till vattnet och jag började vissla och fick panik – tänk om hon kommer i men inte upp? Jag får inte släppa kontrollen så.

Tack och lov var det inga problem – och snart var vi framme vid Vitsand där x antal människor badade.

Tanken var att vi – inte bara jag – skulle käka i Hjo men jag glömde ge Vanna hennes mat (!!! /V) och fick stanna längs vägen och servera torrfodret i baksätet. Tre timmar senare var vi hemma.

Herrgårdsliv

Första morgonen var Vanna med på verandan när jag åt frukost och anpassade sig omedelbart till livet som herrgårdshund. Som om hon bott där hela livet. Andra dagen fick hon vara på rummet (det var tydligen lite mentalt påfrestande) och tredje dagen ser jag något som på håll ser ut som en dobermann men som är för liten för att vara en dobermann. Det visade sig vara en femmånadersvalp. Då fick Vanna återigen vara på rummet. Han tillhör B&B-ägarens svägerska eller vad det var. Sonen har en finsk lapphund som varje morgon kommer in i köket, som från ingenstans. När jag skulle starta bilen dök han upp bakom den. Som en katt. Han var på väg hem igen, vandrar mellan husen. Jaja, det händer väl bara en gång, tänkte jag. Så hände exakt samma sak när jag skulle backa ut dagen efter.

Det satt en yorkshireterrier i ett knä i köket. Rena rama hunddagiset. B&B-ägaren var för tillfället utan hund men skulle skaffa en amerikansk cocker spaniel. Den var beställd. Hon har haft iller som sällskapsdjur. Sonen är i björnbranschen. Det fanns (eller hade funnits) björn fem minuter bort. Jag kände blodet isas. Tur hon sa det först sista dagen.

Mårbacka

På Mårbacka kom jag inglidande 16:27 och de stängde 16:30. Jag hann impulsköpa en bok. (Samma pris som på Bokus och Adlibris. Puh!)

Vi klarade av en guidning förra gången. Jag ville bara gå omkring på området. Hade glömt blommorna och trädgården. Kommer inte ens ihåg att huset var gult. En gång var det rött.

Detta är som det såg ut när Selma var liten och detta 👌 är som det såg ut efter den första renoveringen. Den andra ledde till nuvarande utseende. Synd på en så rar ärta! Men det är klart, om man inte är en vanlig sketen författare kan man inte ha en vanlig sketen herrgård. I trä.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag fick erkänna mig besegrad av vädrets makter. Det var för varmt för att gå Back-Kajsas väg. Lite sorgligt.

Det gamla Mårbacka

Tossebergsklätten

Hälsa mina barn (om jag hade några) att jag älskar dem. Jag trodde att både jag och bilen skulle dö i backen.

Antingen låg jag i ettan och gasade av bara helvete eller så låg jag i tvåan och gasade av bara helvete. Föreställ er en smal serpentinväg som hela tiden lutar mer eller mindre uppåt och så kommer det en kraftig sväng just där det är som brantast. 😱 Så fort jag såg en P-skylt med noll bilister på parkeringen sa jag till V: Jag kör inte en meter till. Det innebar istället att vi fick gå den sista biten. Jag med min dåliga kondis (inte sprungit på hela sommaren) och Vanna med sin uråldriga kropp. I den förbannade jävla hettan.

Alla andra parkerade på toppen. Jag hörde några pensionärer uscha sig över denna nära döden–upplevelse. Själv hade jag hjärtklappning. ”Tänk om man möter nån”, sa en. Det gjorde jag två gånger. Om jag mött dem i någon kurva hade vi alla varit om inte döda så halvdöda. ”Men nu är det gjort”, sa en annan. ”Vi är bara här vart femtonde år.”

Aldrig att jag kör upp mer. Då traskar jag hellre de 2,2 kilometerna och dör av det skälet. Svenska och norska skidlandslaget! Tacka fan för det.

Jag band Vanna vid utsiktstornet. Hade ett vagt hopp om att hon skulle kunna gå med uppför trapporna. Hon hade brutit alla benen.

– Men jag körde ner er sakta och säkert va?

Erlandergården

Så mysigt! Ett av de roligaste museer jag besökt. Det är ju svårt med hund, men jag bestämde att hon kunde ligga i skuggan utanför fönstren och sen kunde guiden visa skolhuset – tillika barndomshemmet – lite snabbt.

Guiden kom då på den lysande idén att berätta om Tage när jag satt hos Vanna och åt glass. Det är det bästa med att turista i Sverige i mitten/slutet av augusti: inget folk nånstans. Bara han och jag.

Tage bodde på andra våningen. Fadern var hans lärare i folkskolan. Lektionerna hölls därnere.

Från föräldrarnas sovrum ser man kyrkogården tvärs över vägen där Tage vilar med Aina i familjegraven.

Härlig typ han var ändå.

”När jag jobbade på Televerket hemma i Hagfors såg jag i smyg till att justera samtalsräkningarna så de som inte hade det så fett fick betala en lägre avgift. Och när Tage Erlander på 60-talet bad mig följa med på valturné, kändes det självklart. Hans och hustrun Ainas relation var för övrigt något jag avundades. Tänk att kunna leva i harmoni med samma människa ett helt liv. Det kunde aldrig jag.” (Monica Z)

Två älskade Monicor

Dalarna

Det blev så satans varmt men vi förstod det inte förrän det var för sent. Glada i hågen skulle vi gå den längre leden via Luossastugan.

Det började bra, precis som det gjorde för Robert och Arvid. ”Som en hund följde han mig tätt i spåren.” Fast min tar alltid täten. Varmt, jo, men inte så att jag tänkte att 5,5 skulle vara en omöjlighet. Framme vid stugan var Vanna lite flämtig. Därefter gick leden genom skog. Hyfsat svalt på grund av att solen inte trängde ner. Vanna galopperade i vanlig ordning. Sen kom vi ut på en öppen plats, sen kom en skylt med vandringsled och sen kom en skogsväg och sen upphörde markeringarna och sen blev det hett som i helvetet. Är det för att vi går på en skogsväg och inte en stig som alla markeringar tagit slut eller har vi gått fel på nåt sätt? Jag vågade fan inte fortsätta. Vilse i finnmarken – nej tack. Ingen Dan Andersson skulle komma mig till mötes: Glatt ville jag min drömda på händerna bära / genom snåren dit bort där min koja står, / och höja ett jublande rop mot den kära: / ”Välkommen du, som väntats i ensamma år!” Jag har inte ens blå ögon. Helt fel. På alla sätt.

Dan Andersson dog 1920. En idiotisk död, hotellpersonalen hade inte vädrat ordentligt när de avlusade rummet så Dan strök med av bara farten. 32 år.

Vi fick vända och då började det bli jobbigt för Vanna. Den tappraste av de tappra. Hon sjönk ihop i en hög varje gång jag stannade för att låta henne vila. Från stugan hade vi 800 backiga meter till bilen (öppna ängsmarker, obarmhärtig himmel) och vid det laget var jag också döende. Förbarma dig över oss, milde Herre Gud! Något så djävulskt varmt. Som att bestiga Mount Everest. ”Skattlösbergs By är naturreservat och en gammal välbevarad finnby. Högbeläget med milsvid utsikt. Fina vandringsleder.” Skjut mig.

Här hittade jag ett ställe längs landsvägen där man kunde köpa en Pepsi. Jag har aldrig druckit en Pepsi så fort i hela mitt liv. Den slank ner på femton sekunder. Den enda skuggan var vid staketet. Vi låg och tryckte i hörnet. Som djur. Båda två.

Tur för mig att jag tagit med badkläder. Vanna var så söt när hon stod leende på bryggan och betraktade mig som simmade runt i cirklar, vaktande mina saker mot elaka dalmasar.

Rämmen

Rämmens kyrka i Filipstads kommun ligger på en udde i Näsrämmen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sommaren 1797 kom en ung Esaias Tegnér till Rämmens bruk och herrgård. Han åtföljde sin äldre bror som skulle vara informator hos brukspatron Myhrman, dvs. undervisa sönerna. Esaias ägnade sig åt egna studier. Senare blev han de yngre barnens lärare och gifte sig 1806 med Myhrmans dotter Anna.

Herrgården består av en mängd gula byggnader. En kväll för mer än tio år sen när vi var här med husbilen hade det redan börjat skymma. Systern till herrgårdens bortresta ägare märkte mitt Tegnérintresse och visade mig Tegnérrummet. Vi stod i halvdunklet. Den delen saknar elektricitet.

Vanna och jag gick en promenad längs vattnet och det brukade även de unga tu göra. Men jag letade förgäves efter förlovningsstenen. 😦

Här stod det HÄR och där stod det DÄR

Jag blev så galet förtjust i trakten att jag googlade ”fritidshus Rämmen”. Haha, som om jag någonsin skulle ha råd! (Vad köstar det allra minsta?) Sjön var så ljuvlig.