Jag försöker klara mig utan dig men det är fan inte lätt

Det kan gå bra flera dagar men så plötsligt kommer det över mig – som nu när jag skulle åka till Morups tånge och letade efter midjeväskan och det kröp fram en snäcka (förutom fetvadd som jag stoppade i öronen på dig när du skulle bada) som jag tagit med hem och glömt plocka ut. En ovanlig snäcka. Jag undrade om den inte var från Suseåns mynning? Jag vet inte. Jag tänkte på allt som ännu finns kvar i lådor och hyllor. Alla dina gamla halsband etc. Det är bara du som inte är här.

Rövarekulan

I Vannas ungdom var vi i Rövarekulan. Hon hoppade helt oväntat upp på stenbron. Flög upp. Jag var inte van vid sånt. Att hundar flyger upp från stillastående. Hon kunde hoppa så vansinnigt högt också. Jag var inte van vid det heller.

Vad jag förstår ska man kunna gå en kortare sträcka runt ån men jag orkade inte. Jag saknar mental kraft och därmed även kroppslig.

När jag säger det till min mor, att jag inte orkar gå i naturreservat utan Vanna, säger hon: ”Man ska vänja sig.” Jag kommer aldrig att vänja mig.

Min bror ska bli professor

Det är bara formalia som återstår. Två norska professorer har granskat ansökan (eller vad det kallas) så den ska bara klubbas igenom. Han har varit doktor och lektor i arkeologi. Nu blir han professor och det förvånar mig inte alls. Det innebär ett rejält lönelyft.

Jag har alltid varit den misslyckade och han den lyckade i familjen.

Vad har jag i jämförelse? Inte ens en hund längre. Han har en fru, två barn, två hus, tre katter och numera även en hund (som egentligen inte är deras men som de får ta hand om). Och så denna professorstitel. Detta jobb han trivs med som tjuren Ferdinand fast istället för blommor luktar han på runstenar och dylikt.

Vitsock sitter i fönstret. Katterna är ute när hunden är inne och tvärtom. Alternativt är katterna på övervåningen och hunden på nedervåningen. Hunden är hopplös.

Måns har ingen svans (den är bortopererad) men han mår bra ändå. Vi är de goaste vänner.

Hur ska jag orka utan dig?

När det bästa jag visste var att gå runt Knobesholmssjön med dig?

Eller Ljungsjön. Jag älskade dig så.

Jag kan inte ta in naturen på samma sätt när jag går med människor. Det blir inte samma sak. Går jag själv kan jag inte heller. Du och jag, Vanna! Du trollade fram nånting i mig som ingen annan kan.

Min bror frågade om jag kunde passa Uffe (fransk bulldogg) i slutet av juli och början av augusti. Jag undrade om man kunde ta promenader. Man kan inte gå som med Vanna, sa han, kilometer efter kilometer. Man kan vara ute en timme men då får han gå i sin egen takt vilket betyder att han går stötvis och nosar väldigt mycket så att man får stå stilla långa stunder.

När du var frisk kunde vi gå hur länge som helst. Ända tills du fyllde tolv. Jag kunde aldrig kalla dig tant för du var ingen tant. Jag kunde gå med på benämningen det sista året. Inte förr.

Men särskilt tantig var du inte då heller. Hörde och såg fortfarande lika bra. Alla tjatar om sina gamla hundar. De ser och hör sämre. Inte du inte. Gråhårigheten som också kännetecknar gamla hundar var du i princip befriad ifrån. Din gråhet förblev ungefär densamma. Du hade lite grått runt nosen bara trots att du med flattmått var så fruktansvärt gammal.

Jag drömmer så mycket hemskt om nätterna men jag har inte drömt om dig. Varje dag när jag vaknar är det som om kroppen släpar sig i en plågsam visshet till toaletten.

I fredags fick jag en ny soffa. Vi hämtade den på Mio och jag sa till husse att Vanna inte hade kunnat vara med i den här värmen (det var supervarmt och hans AC har lagt av, du hade försmäktat). Annars var du så bra att ha med på allting. Du höll oss sällskap. Som om det var det roligaste som fanns, att hänga med oss. Ha!

Soffan är död utan hund. Den också.

Medelålderskris

Det är nog en sån jag har. Man blir konstig när ens hund dör. Det finns en tavla på jobbet med de häktades namn och brottsrubricering. Försök till mord, våldtäkt etc. En gång sa en arbetskamrat: ”Vad gör jag här? Varför jobbar jag inte i en blomsteraffär t.ex?” (Du kanske inte skulle ha läst kriminologi?)

Igår var jag hos min faster som fyllde 75 (satan vad gamla alla är). Jag vänjer mig aldrig vid hennes korta hår. När jag var barn hade hon alltid långt. Kolsvart (hon är från Kroatien). Nu är det varken långt eller kolsvart längre. Jag undrar liksom vart håret tagit vägen. Är det bakom ryggen? Nej just det. Vem är den skyldiga? Det visade sig vara min egen frisör. Vi har samma. Frisören är från Bosnien.

Hos fastern (som alltså är min ingifta faster men även min frånskilda faster, hennes nuvarande snubbe är för övrigt från Tyskland!) var en kvinna som jag aldrig träffat förr och som jag försökte konversera efter bästa förmåga. Denna kvinna hade i ett tidigare liv sålt blommor på torget. Nu köpte hon blommor nånstans där de beklagat sig över att det var svårt att hitta folk. Va? sa jag. Floristyrket? Det har man ju alltid hört att det är så eftertraktat. Jag sa nånting om att jag inte har några gröna fingrar. Hon sa nånting om att ”lära sig”.

Som om man inte måste ha dessa magiska egenskaper. Som om det gick att teoretiskt tillägna sig. Det lät ungefär lika verklighetsfrämmande som att man inte behöver ha bollsinne för att bli en bra tennisspelare.

Men jag gick hem och googlade. Dels ville jag veta om arbetsmarknaden är god, dels om man kunde bli florist om man är dålig på växter. Hur blir man det i så fall?

Yrket är känsligt för mode och trender och passar därför mycket bra för den som tycker om design, formgivning och kreativt praktiskt skapande. Gröna fingrar och blick för färg och form är mycket viktiga egenskaper för en florist.

Hm. Där kom de gröna fingrarna. Det övriga inbillar jag mig ibland att jag lever upp till. Åtminstone blick för färg och form. Jag har en förmåga att älska allt som är vackert. Som slottsträdgårdar. Men jag är osäker på om jag har tillräckligt med fantasi för att åstadkomma buketter och arrangemang. Och mina fingrar duger nog inte till själva hantverket, vare sig de är gröna eller ej. Det finns en fyra dagars prova på-kurs för 5 000 spänn. Den skulle man kunna gå för att få reda på om man är ett hopplöst fall.

Men vem vill kasta 5 000 i sjön?

Sen är det ju tyvärr så att den romantiska föreställningen om floristen har mycket lite med verkligheten att skaffa; det är tio procent kreativt skapande, resten är städande och diskande och tunga lyft och tråkig uppackning och stå i kassan och vara säljande mot kunden. För att inte tala om alla andra nackdelar: låg lön, hemska arbetstider, jobba långa dagar, jobba alla högtider.

I min ungdom hade jag en krukväxt vid namn Lyckliga Lotta. Hon var nästan alltid olycklig men jag fick henne också alltid att resa sig igen. Hoppet såg ut att vara helt ute. Du är en Lyckliga Lotta! sa en kompis till mig när hon ville muntra upp mig. Verkar som att jag håller på att dö – ingen kan rädda mig – men reser mig i sista stund.

Häromdagen läste jag att Lina Erkelius tog livet av sig. Hon dog för fem år sen. Hennes bok Matti betydde obeskrivligt mycket för mig. Jag kunde identifiera mig med henne eftersom jag gick igenom samma sak. När jag såg att hon dött (och blev ledsen) undrade jag såklart över dödsorsaken. Jag visste att hon haft problem med alkohol. Det framgår i dotterns utställning att Lina begick självmord. Detta apropå Lyckliga Lotta. Lina var ingen lycklig lotta – eller också var hon det. Hon måste ha rest sig många gånger?

Det blir nog ingen florist av mig. Det är bara en fånig dröm som aldrig kommer att förverkligas. Well now what’s the use in dreaming? / You got better things to do / Dreams never did work for me anyway / Even when they did come true (Dylan)