Vannas hysteriska slalom

När jag träffar folk som säger saker i stil med att ”min kusin har två flattar och de är helvilda” brukar jag säga att Vanna är lite otypisk. Hon är som en labrador, säger jag. Eller en golden. Tänker jag efter har jag träffat flera galna labradorer (hanar) men ingen galen golden så Vanna liknar nog mest en golden. Det hindrar inte att även hon kan stressa upp sig. Här visar hon prov på att ligga i ett betydligt högre stressläge än normalt. 🙂

Annonser

Geniet Vanna

Jag har sagt det förut, men när det gäller markeringsförmåga måste det vara få som slår henne på klorna! Eller så är alla retrievrar lika skickliga. (Vanna utmanar Bojan och Selma.*) Jag vet inte, jag vet bara att jag är full av beundran. Hur kan hon hitta en boll som jag kastar från ett ställe när hon befinner sig på en helt annan plats än ursprungsplatsen? Illustration:

Flatte (F) sitter alltså på en ursprunglig plats (F1) och Matte (M) går iväg en bit innan hon under ett ljudligt läte (för att väcka F:s uppmärksamhet: kolla noga nu!) kastar bollen (B). M går tillbaka till F och går lite hipp som happ med henne i skogen. Sätter sen F ner (F2) och skickar henne på ”Apport!” Alltid i tron att F ska vara helt vilse i kolan och inte ha en aning om var B är. F sticker då raka vägen till B. Hver gang!

*Markering lär vara flattarnas specialitet (det är helt klart Vannas) så kanske ska man jämföra henne med andra flattar. Är hon bättre än eller bara lika bra som normalflatten? Sämre kan hon omöjligt vara.

Skötsel av gummistövlar

Skor och stövlar, även gummistövlar, förhåller sig till smuts som elektronik till fukt: de tycker inte om det. Därför ska du varje gång du varit ute skölja av dina gummistövlar. Obs! Ljummet vatten! Vid hårdare smuts kan svamp behövas. Vid riktigt hård smuts tvättar du stövlarna med såpa. När du tvättat stövlarna med såpa torkar du dem torra. Då passar du också på att smörja in dem med silikonspray. Voilà!

Mina LaCrosse ser ungefär så här glansiga ut efter silikonbehandlingen. Jag är inne på andra paret.

Vad händer?

1) Jag har blivit anmäld till en tävling. Vare sig jag ville eller ej. Men det är tydligen högst osäkert om jag kommer med. Platserna lottas ut. Det blir i så fall mitt livs första vid åtta – snart nio – års ålder.

Matte brukade säga att Inka skulle bli den äldsta hunden någonsin som begick tävlingslydnadsdebut men hon hann dö. 😦

2) Jag har pallat ett äpple. Det var igår när vi gick förbi presentaffären och jag stack ner huvudet i en julkruka. Det måste ju vara för allmänheten? tänkte jag, men för säkerhets skull gick jag 30 meter innan jag lade mig på marken och käkade upp det. Om någon skulle gnälla.

Hälsningar Vanna

Fuck off, jobbiga känsla!

När man får en jobbig känsla ska man säga Fuck off! till känslan. För som Mickan uttrycker det: ”Varför ska man gå runt och må dåligt om man kan gå runt och må bra?”

Vad ska man med alla psykologer till när det är så jävla enkelt?

För övrigt håller jag med de recensenter som ser en talang för drama och inte bara komedi i Felix Herngren. Han lyckades faktiskt gestalta smärtan i skilsmässan.

Det som var lite trist var att de lämnade en öppning för att Hugh Grant skulle dyka upp i Torekov (där han som bekant har sommarställe). Nu gjorde han inte det. Undrar om de har frågat honom och han hade tackat nej? Det skulle ha lyft hela filmen.

Skräckhistorier 

Efter att ha läst ännu fler skräckhistorier har jag seriöst kommit fram till att jag måste be om att bli sövd. Om jag får igenom det är en annan sak.

Jättemånga pratar om ohygglig smärta? Jag trodde min bror var otypisk men det otypiska för honom var att han kröp på knäna efteråt, inte att han hade vansinnigt ont under undersökningen.

Folk är rena rama tortyroffren. En del krampar som om de blivit skjutna med en elpistol. Andra skriker rakt ut. Ibland får de avbryta just på grund av tortyren. Patienten tål den inte och måste sövas. Som att piska någon i sövande tillstånd.  Om de ändå hade kunnat göra det med de afrikanska slavarna i Amerika. Vi söver ner dem när vi piskar dem på den nakna ryggen så känner de ingen smärta! Men där var smärtan poängen. Här är smärtan en oönskad bieffekt.

Jag låg still, men höll på att svimma till slut av smärta då kameran skulle förbli krökarna.

Det är ett mycket tvivelaktigt nöje jag har nu, läsa olika människors personliga erfarenheter av koloskopi. En del upplever det inte som så farligt. Det beror på hur man är konstruerad.

Jag tyckte det gjorde fruktansvärt ont i magen, i svängarna. Men fick både smärtstillande, lugnande och lustgas 🙂 Så det gick bra och jag sade många knäppa saker…!

Man kan få lustgas som när man föder barn. Herregud.

Som rutinkontroll tyckte jag bara det var obehagligt och som dovt molande mensvärk upp till riktig smärta några sekunder när optiska fibern skulle ”runt ett hörn” och sköterskan låg ovanpå min mage och klämde-vilket jobb!! 

En annan talade om att hon knappt märkte ”de tre männen” som fanns i rummet för att hon var så groggy. Jag måste ha en kvinnlig läkare – jag har inget förtroende för manliga ur fobisynpunkt.

Gjorde inte ont alls, jag sov under hela tiden de gjorde koloskopi på mig sedan väckte de mig när de va klara. Fick nåt lugnande som jag somnade av.

Jag måste fråga den remitterande läkaren om de kan garantera att jag får så mycket lugnande att jag blir utslagen. Alternativet är sövning. För jag tror inte det är lämpligt att jag kommer dit och tror att jag ska klara av detta: go och gla kexchokla.

Undersökningen kan kännas obehaglig eller smärtsam om patientens tarm är lång och slingrande eller om det finns sammanväxningar i bukhålan. Därför görs koloskopierna numera ofta i sedering, d.v.s. patienten får ett intravenöst dropp med lugnande och smärtstillande medel, som får honom att slumra till eller somna.

Jag brukar säga att jag inte är rädd för smärta, det är ju inte smärta jag har fobi mot när jag uppsöker sjukvården. Men kombinationen… att både ha blodfobi/vårdfobi och riskera en enorm smärta… det blir för mycket för mig. Hittills har alla undersökningar som gett mig svimningskänslor varit mer eller mindre smärtfria. Min kropp reagerar på vad den tror är skador och blodförlust – den tror att den är illa ute och måste sänka trycket för att öka överlevnadschansen.

Det finns en biologisk vinst med att blodtrycket går ner och att pulsen avtar om det är man själv som blöder. Chansen att överleva stor blodförlust ökar nämligen om kroppen reagerar på just det sättet. Kroppen “sparar” på blodet.

Alla blodfobiker har fått detta om bakfoten och tror att de ska bli svårt skadade istället för hjälpta när de uppsöker sjukvården. Kroppen aktiverar varningssystemet: Oj, de vill sticka dig = skada dig. Eller de vill undersöka dig med instrument och apparater? Också ett hot. Bäst du tuppar av.

I dylika situationer känner blodfobikern initialt ett mycket starkt obehag. Detta brukar resultera i symptom som hjärtklappning och svettningar, som i sin tur följs av ett snabbt blodtrycksfall med yrsel och illamående. Inte sällan händer det att man svimmar av obehaget.

Endoskopet som förs in genom tjocktarmen upp till slutet av tunntarmen är 1,5 meter långt och under tiden får man TV-underhållning i form av sina egna tarmar på en skärm.