Stå på två ben

Matte har fått för sig att det är bra för min gamla lekamen att stå på två ben. Vissa promenader i kvarteret får jag max gå femton meter innan det är dags att stå på bakbenen igen.

Hon fick detta befäst i senaste numret av Härliga Hund. ”Lite stela leder…”

Vad vi vet har jag inga stela leder men matte säger att det kan finnas någon led som vi inte känner till som är stel. Här gäller det att stämma i bäcken, säger matte! /Er flatte

Hundvakt

Vanna har varit hos husse. Jag lämpade av henne igår kväll och hämtade henne efter ett dygn. Jag frågade hur långt de hade gått på eftermiddagen. ”En mil.” Han tar alltid rejäla promenader.

På Vallarna hade han låtit henne leta efter bollen. Kan du koppla hunden? frågade två tanter som skulle gå förbi och inte vågade passera. ”Nej”, svarade husse, ”inte just nu.” Haha…. Han väntade tills hon kom tillbaka, och de passerade. Då släppte han lös henne igen och de vände sig om och gav honom en sur blick.

I övrigt hade hon väckt honom klockan sju men det tyckte jag inte var något att gnälla över eftersom han skulle upp tio över. Hon hade även flugit upp ur sängen när han gick på dass mitt i natten. Flatten!

Men hon trodde väl ändå inte att hon skulle få mat? ”Nej.” Inte ens hon kunde inbilla sig detta.

Falafel i Malmö och pölse i Köpenhamn

Fredag morgon blev min brorson och jag skjutsade till stationen i Örtofta. Han skulle gå Häckeberga runt och jag skulle åka till Malmö och hälsa på hans syster. Varje gymnasietvåa i Lunds kommun eller åtminstone på Spyken måste ägna en dag åt att gå en del av Skåneleden. Just denna del är två och en halv mil. 🥴

Vi var i god tid men pågatåget var försenat. När det väl rullade in såg jag att hundvagnen var lite längre fram. Hänger du med, sa jag till min brorson. Javisst, sa han. Det var nästa vagn; max tio meter bort. Så fort Vanna och jag kommer dit hör jag ”Dörrarna stängs” och är det nåt man blivit indoktrinerad med i Stockholms tunnelbana är det ju att inte försöka gå på när dörrarna stängs. Det är därför man ska se upp (för dörrarna, de stängs!).

Min hjärna förstår inte detta nu utan tänker att de ska dra sig tillbaka som hissdörrar. Just när jag kliver på börjar de stängas och då först fattar hjärnan att man kan bli klämd och jag backar ut fort som tusan med Vanna. Dörrarna går igen och min brorson trycker på knappen utan att något händer. Tåget försvinner.

Det är obegripligt. Vi måste vara några av ytterst få människor som missat ett tåg när de stått tio minuter på perrongen. Nästa avgång skulle göra att min brorson missar bussen och därmed utflykten. Han har katastrofen inskriven i pannan och ringer sin mor som skjutsat oss. Hon tror inte sina öron. Hur går det till liksom? Vad för metafysiskt beteende har försatt oss i denna situation?

Jag orkar inte förklara, säger min brorson. (Tacka fan för det.) Allt är Vannas och mitt fel. Han rusar iväg och jag håller tummarna att de ska hinna. Viket de gjorde.

Själv åker jag till Triangeln som jag känner sen praktiken. Då tänkte jag inte på att det inte fanns någon vanlig trappa, bara rulltrappor. Jag glor på dessa rulltrappor. De kan knappast ha gömt undan en vanlig trappa nån annanstans? Det måste betyda att Vanna och jag ska ta oss upp ur underjorden på nåt annat sätt? Via hiss? Väl inne i denna hiss begriper jag inte vart vi ska och trycker helt irrationellt på 3:an. Där är också enbart rulltrappor. Som science fiction. Hissen går ner och upp igen. Jag frågar den unge mannen som tryckt på E om man kommer ut då. Han tycker antagligen att det är en idiotisk fråga och nickar bekräftande. Lurar i öronen. Vi kan inte åka rulltrappa, säger jag ännu mer idiotiskt. Men ut kommer vi. 👏

Ellinor bor i ett hippiekollektiv på Möllan. Hela toalettdörren nedklottrad. Vi delar en falafel, det blir tjugo spänn var. Ellinor är som jag, kvällsmänniska. (En sämre sorts människa.) Hon är inte sugen på mat i form av middag när klockan bara är tolv. Faktum är att hon somnade om när jag missade tåget. Hade hon varit i sin brors kläder hade hon varit ”supernöjd” om hon slapp gå två och en halv mil på Skåneleden.

Enklare att flanera i Folkets park. Många sossar där, inklusive Palme. Totalt olik sig själv. Någon har kladdat FY i pannan på honom. Palmehatet – alive and kicking.

I Köpenhamn har de andra gubbar. Anders Lassen dog på årsdagen av den nazistiska ockupationen. *hjälte*

Tanken var att vi skulle gå till Botanisk Have men jag min klant förträngde att det kunde vara hundförbud. Nå, Kongens Have är inte så dum den heller.

Häromåret var det betydligt mer folk.

Hos Pölsemannen pekar jag pedagogiskt först på korven och säger vad det står, sen pekar jag pedagogiskt på brödet och säger vad där står. Hotdog pølse + pølsebrød. Då tittar tanten på mig och säger att jag säger fel. Jag skulle ha sagt något annat. Pardon my Danish! Ellinor ba: ”Medelålders kvinnor.” 👎 Jag tror att pölsekvinnan är dödligt trött på svenskar. Att hon egentligen vill skjuta oss allihop men att överjaget hindrar henne från att uttala den önskan högt. 🌭 Hon muttrar nåt om ”kallt” när jag beställer två Tuborg – alltså inte kalla. Men vad spelar det för roll när det är starköl. 🍻

Problemet med öl, säger jag till Ellinor, är att när man tagit en vill man ta en till. (Det är så man blir alkoholist.) Ellinor hummar instämmande. Och vi tar tåget hem till Skåne.

På kylskåpet i föräldrahemmet har hennes mor satt upp en artikel som deklarerar att mycket drickande i tonåren ger kärlskador.

Sällan har jag fått en bättre frukost än den jag fick på lördagens morgon! Gunnars ägg för 2:50 kronor styck (Gunnar som de köpte torpet av), hembakt bröd (hade kunnat säljas i vilket bageri som helst), en egengjord ingefärashot för att kurera 17-åringens (ständiga) förkylning och därefter en orgie i husets/trädgårdens frukter: plommon i två storlekar, björnbär och vindruvor! Det enda som fattas nu är te, sa jag. Då fick jag ett direktimporterat från Kina. 🍵

På hemvägen stannar Vanna och jag vid Glumslövs backar/Hilleshögs hagar. Det är mycket vackert men ljuset går inte att fota i och jag är trött. We’ll be back – inshallah.