Det är så vackert

Men jag är olycklig. Jag brukar tänka att jag är en 3:a på en 10-gradig skala. I dagarna är det ett år sen jag spred ut askan efter Vanna i en av våra favoritsjöar. Jag kommer nog aldrig att gå dit igen.

Istället går jag längs Ätran. Utan min Skorpa, som Jonatan sa. Ensam på jorden. Ensam i natten. (Utan flatten!) Ensam om dagen.

Allt är så otroligt tungt

och jag är gråtfärdig hela tiden. Kanske inte så konstigt att man blir ledsen när ens farbror dör. The best that you can hope for is to die in your sleep. Det gjorde han.

Men fy vad det rev upp mycket känslor. Även skuldkänslor. Jag hade skrivit in honom i almanackan. När jag hade bestämt lördag dog han på fredagen. Vi ändrade till onsdag men det kvittar ju nu, han är död i vilket fall. Som barn älskade jag min far, jag älskade min farfar och jag älskade mina farbröder. Allting som kom därifrån var gott för mig. Det var det ljusa – i kontrast till det mörka.

Nu får jag leva med den här fruktansvärda sorgen och den här fruktansvärda skulden. Att inte besöka sin egen farbror. Hans dotter har besökt honom mer eller mindre dagligen de senaste fyra åren. Men vi, vi masade oss bara dit en gång.

När samma dotter (de är tre döttrar) gifte sig – innan han blev så dålig – satt vi bredvid varandra i soffan och jag klappade honom på benet. Du och jag, Roland. For ever and ever.

Jag vet inte hur jag ska tackla döden. Det gör så ont i mig. Rättare sagt vet jag inte hur jag ska tackla åldrandet. Ju äldre jag blir, desto fler dör ifrån mig. Ingen har gett mig något recept på hur jag ska hantera detta. Ingen har papper på olika övningar.

Ett år sen du dog

090320-220504

och jag saknar dig så förbannat. Hur kunde du överge mig? Hela världen är full av hundar men jag är bara full av dig – saknaden och sorgen. Tiden som läker alla sår. Ha! Tiden är ingenting.

I hemlighet tänker jag att alla hundar utom du är värdelösa. Hur skulle jag någonsin kunna älska någon annan? Eller så tänker jag som jag tänkte när jag såg en dvärgschnauzer på tåget, att den ägaren omöjligt kan älska den hunden lika mycket som jag (matte) älskade dig (flatte).

Jag är inte halv utan dig, jag är mindre än halv. En hundägare utan hund. En Vannamänniska utan Vanna.

Igår t.ex. gjorde jag den fruktansvärda ansträngningen att åka till Sumpafallen efter jobbet och gå på promenad alldeles själv. Jag tror inte jag har varit i Sumpafallen sen du försvann. Förlåt om jag inte minns. Det är ingenting jag kommer ihåg i alla fall. Vi var ju alltid där flera gånger om året. Nu gick jag den här promenaden och fick kämpa hårt för att inte gråta. Var är du, min vän?

Vad hjälper det att det är vackert när man – som Victoria Benedictsson skrev – ser det med ett par döda ögon? Jag sa till mamma när jag körde därifrån att jag inte kunde känna någon glädje utan dig. Så är det, sa hon. Liksom för sig själv. Hon tänkte väl på sin egen ensamhet (hon är änka som du vet). Ett obönhörligt faktum. Döden är nånting vi får leva med.

Det finns säkert andra som kan finna stor glädje och tröst i naturen när deras hundar är döda men jag kan inte. Inte vad det verkar. Jag söker inte gärna upp den och när jag gör det skänker den som sagt ingen lindring. Den bara ligger där, lika död som jag själv fast det grönskar överallt. Jag får inte liv i den. Är det för att den betydde så mycket för mig när du levde? Ja vad annars.

Jag saknar dig oerhört, sa jag det? Har du träffat Waylon? Han var både hund- och människovän.

Ok, Vanna, jag ska återgå till mitt trista liv. Det kanske dröjer en stund innan jag hör av mig igen. Men du finns ju alltid där. Du är evig nu. Som havet.

Typiskt

När jag äntligen drömmer om Vanna är det något obehagligt. Jag drömde att det ringde på dörren i föräldrahemmet och när jag öppnade satt hon utanför. Bakom henne stod två (?) läskiga (?) typer. Jag fick in Vanna och låste dörren efter henne. Då upptäckte jag att hon hade fästingar stora som plommon i pälsen. Jag började ta bort dem. Sen minns jag inte mer.