Bättre och sämre promenader

Vissa promenader är bättre än andra och vissa är följaktligen sämre. Om förra promenaden i Näsnabben var +++++ var denna ++. Jag led av att alla löv hade fallit till marken och att den fula årstiden nu definitivt är här. 😭

Lika underbar som bokskogen är om våren, och lika fin som den är om hösten, lika hemsk är den om vintern. Alla andra kommer att ha snö och antingen glädjas och posta en massa vidriga bilder på snötunga grenar i sociala medier eller gnälla… Härnere är vi numera snölösa året runt. Det värsta är att det inte bara gäller kusten utan även inlandet.

Över detta gick jag och filosoferade och kände hatet växa. Hur ska jag stå ut med denna livlösa natur? Gud, den som kunde begrava sig under det bruna täcket och återuppstå när de första vitsipporna kommit.

Meningen är väl att man ska leta noga och försöka hitta nåt som ändå är lite vackert – men det var fan inte lätt.

Mitt i eländet gned Vanna in sig i nåt illaluktande klet så att jag måste schamponera henne när vi kom hem. Det där sättet de har att stå rakt upp och ner på stigen och i nästa ögonblick ligga vällustigt på sidan som grisar.

Nu närmar vi oss det stup som Esaias Tegnér påstås ha kastat sin hatt utför. Vanna rullade sin boll.

Slutet gott –

August badar i sandstrand

Som han uttrycker det. Han är sur på Harriet Bosse, sin tredje hustru, och när han ska ta sig själv i försvar går han från att vara personen August till att bli författaren Strindberg:

”Undertryckte jag icke mina antipatier för att vara Er behaglig? Ni fick flygel, fastän jag avskyr flygel; Ni fick gult och grönt i Ert rum, oaktat jag hatar gult och grönt […]. Jag följde Er till Danmark, det värsta land jag vet; jag satt vid table d’hôte som är tortyr; jag badade i sandstrand något som brukar ingå i mina rysligaste drömmar.”

Osv. Jag finner denna passage extra lustig eftersom jag inte gjort annat än badat i sandstrand sen jag var barn. Strindberg var infödd stockholmare och älskade skärgården. Han och Siri sägs ha haft en egen klippa som de simmade ut till på Kymmendö och låg näcka (?) och solade på. Jag försökte lokalisera den när jag var där.

Stort kalas

Vanna har påmint mig om vad som står i noseworkboken under Stort kalas:

Börja med tio snabba och fortsätt sedan med ett annat godis på samma sätt. Därefter tar du fram en leksak – – -. Avsluta med lite blötmat eller något annat smaskigt och lättätet i en liten burk av typen snusdosa eller liknande (leverpastej, köttfärs eller kattmat passar bra i det här skedet).

Men du kommer ju att rulla fram om vi ska belöna så här, säger jag till mitt försvar. Tio snabba = tio korvbitar.

Stort kalas lämpar sig som slutbelöning när träningspasset är över och när hunden har klarat en särskilt svår övning.

Du ser, säger Vanna, du har gjort fel hela tiden. Jag har inte sett röken av några stora kalas. Var är leverpastejen, köttfärsen, kattmaten?

Jag ba: Har ingen kattmat. En hundägare köper inte kattmat. Hade leverpastej men den användes uteslutande för att få i dig medicinen. Köttfärs? Är det meningen att du ska äta den rå?

Rå eller ej, svarar Vanna, gör om och gör rätt. Jag föreslår kompensation i form av hundra snabba och ett helt kilo köttfärs/leverpastej/kattmat.

Din hunds framgång som nosework-vovve är förutom medfödd talang direkt beroende av hur bra belöningar du har [och hur fet du är beredd att låta den bli].

Skyll inte på mig om det går snett, avslutar nosework-vovven Vanna. Medfödd talang har jag i överflöd men belöningsmässigt är jag utsvulten. Hur förvaltar du ditt kapital? 🐶

Tre kilo ner och lika många upp

Vanna åker jojo viktmässigt. Jag fick ju en chock när hon gått ner tre kilo på två veckor men förstod sen att det var kortisonet. Hög dos kan initialt göra att de går ner i vikt. Vanna rasade ner till 28 kg och var så smal att ryggraden framträdde på ett oroväckande sätt. Då började vi (tillfälligt) ge henne en massa mat. En annan effekt av kortisonet var ju att hon blev hispig av hunger. För två veckor sen vägde hon 28,8. Nu…

Receptionisten sa att det kan diffa nästan ett kilo på samma dag och att det kunde vara en bra idé att kolla varje vecka istället för varannan.

Bara för det gick jag tillbaka efter promenaden och vägde henne igen. Med hopp om att hon lättat några hekto, haha! Tvärtom: 31,0.

I vilket fall är det nog två kilo upp på två veckor. Jag ältar detta med hennes gamla husse som föreslår att kortisonet nu fått motsatt effekt, som det brukar få när hundar står på det under en längre tid, dvs. att de lägger på sig. Effekten kanske inte går ur kroppen förrän efter någon månad, Vanna fick den sista halva tabletten i förra veckan. Snillen spekulerar.

Jag kan bara säga som så: det var ingen normal viktminskning och det är ingen normal viktökning.

På promenaden träffade vi en suddig häst. Hen gick i koppel.

För övrigt skiter Vanna som en häst. Hon ska nu leva på fem och en halv deciliter men producerar ca femton bajskorvar per dag. Bra jobbat! Det går inte ens att skylla på dåligt foder.