Sommarens bästa utflykt

Åk till Äskhults by, bara gör’t! Att jag inte varit där förut? Jag frågade de närmast sörjande om de varit där: min mor hade varit i Äskhult flera gånger och enligt min bror skulle det vara ”mycket fint”.

Det var det verkligen.

I det riktigt gamla bondesamhället hade varje bonde del i varje åker. Denna del eller remsa kallades för teg. Det var ett system med rötterna i medeltiden; alla brukade all jord, den bättre såväl som den sämre. Bönderna var mycket beroende av varandra.

1749 beslutade regeringen om ägoskifte i Sverige och Finland, det s.k. storskiftet: ”Avsikten var att öka produktiviteten genom att varje gård fick färre men större tegar och därigenom öka jordbrukets avkastning.” Det gick trögt och långsamt och det var inte förrän efter laga skiftet 1827 som man började se verkliga resultat. När bondens byggnader flyttades ut till den egna marken splittrades byarna.

Äskhults by i Kungsbacka kommun är ett stort undantag:

De fyra gårdarna från 1700-1800 talet; Göttas, Jönsas, Bengts och Derras är omålade och skimrar vackert silvergråa runt det lilla bytorget. Byn genomförde storskifte 1825 och laga skifte 1864, men gårdarna splittrades inte och ligger kvar på sina ursprungliga platser och detta är unikt i Sverige.

Som guiden förklarade det genomfördes skiftet som ett kors; varje bonde fick sin egen mark bakom sin egen gård och bytorget kunde bestå.

Från början var alla manhus ryggåsstugor. Senare byggdes de om till framkammarstugor. En ryggåsstuga finns att se idag också, den har flyttats dit från en närliggande plats för att illustrera hur det såg ut på 1700-talet.

De äldsta byggnaderna är från tidigt 1600-tal och den yngsta är byggd 1850. Byns läge, på krönet av en skogsbevuxen höjd, är också karaktäristiskt för en äldre bylokalisering.

Det tog två dagar att traska från Kungsbacka till Göteborg och sälja lin och ull, berättade guiden när vi befann oss i 1700-talshuset.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vanna och jag gick såklart ner till sjön och sen på promenad i de oerhört vackra omgivningarna. Jag hade en tanke om att jag skulle gå någon av de fyra stigarna men blev inte riktigt klok på dem plus att jag hade lite ångest över att gå inne i kohagarna. Kor och hundar är inte helt kompatibla.

Kolla, Vanna!

Lika grisig som du!

När vi lämnat byn fikade respektive åt vi torrfoder bakom parkeringen och gick Hallandsleden bort till en skvaltkvarn. Vi kände oss som hemma. Det regnade lite men regnet nådde aldrig ner genom grenarna. Hey where did we go, sjöng Van i mitt huvud, days when the rains came…

HKK:s nationella utställning

På parkeringen såg jag en kennelbuss, stor som en stadsbuss. De hade stoppat den full med keeshondar och åkt från Örnsköldsvik.

Jag frågade om det fanns några flattar. Jodå, det fanns flera stycken. *pekar bl.a. på en cockerspanielblandning*

Tyvärr hade en varg rymt från Kolmården men den var infångad och tillfälligt under kontroll:

Och här gick nån omkring med en massa badskum från senaste badet:

Efter 58 labradorer kom det en (1) curly. Jag var där för att titta på bedlingtonterrier, två stycken, en blå hane och en sandfärgad tik.

Som bonus fick jag en tredje bedlington – ej utställningsfriserad. Jag vet inte om jag orkar med pälsen. Enligt somliga ska de kammas och borstas var och varannan dag, enligt andra räcker det med en gång i veckan. Jag antar att det handlar om tid: vill du borsta lite och ofta eller mycket och sällan.

Att sällan är en gång i veckan får mig att skrika. Jag som knappt kammar och borstar Vanna en gång i kvartalet och då är det en enkel match. Problemet med bedlington är att pälsen blir som en filtmatta om man inte tar i ordentligt.

Nu ska det bli skönt att komma ut i den svalkande bokskogen, sa jag till Vanna. Ja, sa hon, och särskilt att svalka sig i den svalkande Lillsjön.

Hipp hipp hurra

för Valdemar som fyller 40 och Margit som fyller 96 ida’!

Margits allmäntillstånd är förvånansvärt bra, men det blir nog sista födelsedagen i radhuset. Hon står i kö för särskilt boende. Är halvblind och lyckats trots detta enorma handikapp ha bättre städat än de flesta. Det går inte längre att ge henne sprutor mot gula fläcken. Hon begagnar sig av någon sorts förstoringsapparat när hon stavar sig igenom tidningen och löser korsord. Känd för sina skorpor som hon fortfarande bakar. Helt döv på ena örat och hör bara hjälpligt med det andra. Det är ålderdomens gissel: är det inte hörseln är det synen eller båda. Hon har blivit lite tröttare och lägger sig och vilar några gånger om dagen. Senast jag träffade henne var på min dagmammas begravning i februari. Då hade hon förkunnat: ”Är det femton minus åker jag inte.” Så var det 14,7. Pigg som en mört i kylan.