Nybörjarkurs i rallylydnad

Det var Vanna och Grabbarna Grus; en borderterrier, Valle, två år, och en tervueren, Nick, nio månader. Båda blev förälskade i Vanna men Nick blev mest förälskad. Den dansk-svenska gårdshunden var sjuk och cane corson hade dragit sig ur av andra skäl.

Jag hade knappt sett en rallyskylt förr och hade vissa besvär att förstå vad som menades. Vi gick banan fyra gånger och för varje gång blev det lite bättre. För samtliga.

Läxa: Plugga på skyltarna.

Nick hade ett problem eller de hade ett problem med Nick i form av att han vaktade sina egna pinnar våldsamt i skogen. Han blir sjukt aggressiv och biter så att blodet sprutar på matte om hon försöker ta dem ifrån honom. Det fick mig att tänka på Chico som inte heller var främmande för att ta till tänderna i försvaret av sina ägodelar men då gällde det kycklingben och sånt som han kom över. Nick verkar leva i föreställningen att pinnar är lika åtråvärda som ben. Sist hade han ätit upp pinnen (för att inte matte skulle få den)! Desperat tuggat i sig den.

Retrievrarna har aldrig bitit när jag tagit något ifrån dem, vad det än är.

Förr trodde alla att det var en ledarskapsfråga, helt ovetande om det fullkomligt onaturliga i att en flockmedlem – oberoende av rang – tar mat eller dylikt ur käften på en annan flockmedlem. Det gör inte ens vuxna på valpar. Var och en har rätt till sitt byte. Men i umgänget med oss blir det lite besvärligt och därför har resursförsvaret minskat hos många, dvs. vi har avlat bort det.

En vargvalp med en köttbit kan morra åt den så kallade alfahanen om han kommer för nära, och alfahanen kommer då gå därifrån. Regeln djuren emellan är nämligen sådan att den som har ett föremål äger det, punkt slut. Först om en individ lämnar sitt föremål obevakat är det fritt fram för andra att försöka stjäla det.

Valle var som sagt en borderterrier och jag har alltid tyckt att de är avskyvärt (förlåt) fula. Valle var ett litet undantag. Han var inte speciellt ful men väldigt högbent (som rasen är). Hoppade som en studsboll.

Det är ljust till halv fem här nu.

Dagens hemska historia

Jag har en kompis som har en golden som hon aldrig blir arg på med motiveringen att hon tycker för mycket om henne. Men nu jävlar hade hon blivit arg. Både rädd och arg.

E försvann på promenaden och var borta längre än någonsin. Till slut hittas hon, bärande på en hare. ”Blod runt munnen, på öronen och hela bröstet.” 🐰 För första gången i livet får E en redig utskällning. ”Jag var verkligen arg på riktigt.” Men tar E åt sig? Icke! Hon är bara stolt och glad. En som däremot tar åt sig är T, som till skillnad från E är en sorts jaktgolden. Hon blir helt spak.

Någon säger om E: ”Jag visste inte att hon hade sådana kvaliteter.” Svar: ”Hon hade hittat en som redan var död.” ☠️ Tillägg: ”Hoppas jag.”

Löwchen?

Här sitter Gustav III i blått ordensband…

…och här sitter hans hustru Sofia Magdalena vid det lilla bordet och knypplar med den lilla hunden på golvet. Är det en löwchen? Kungen har just infört den illa omtyckta nationella dräkten vid hovet. (Lektyr på Drottningholm; oljemålning av Pehr Hilleström 1779)

Ja det måste vara en löwchen för detta är en löwchen. En av de mest berömda målningarna i den svenska historien. Notera hur Magnus Gabriel står med ena foten ett trappsteg lägre än sin fru för att markera sin lägre rang. Hon var syster till Karl X Gustav, ni vet han som var kusin till drottning Kristina och som efterträdde henne när hon abdikerade. Även känd för att ha marscherat över Stora Bält.

Hundvaktsrapport

I måndags hade Vanna träffat en storpudel som var ett år och lekt med honom i skogen. Blev hon inte sur, undrade jag. Nej, det hade hon inte blivit. De hade lekt i tjugo minuter. Ojdå, sa jag, så länge har väl inte hon lekt på femton år. Hon pausade emellanåt och ignorerade storpudeln när han var framme och ville ha igång henne. 🐩 Men hon har bra kondis för sin ålder, sa jag. Att hon har, sa hundvakten och exemplifierade med hur hon rusat runt som en galning.

Den som hade storpudeln hade tidigare haft två storpudlar varav en blev sjutton år. Va? sa jag. Det låter helt osannolikt. Var det inte en mindre pudel? Nej det var storpudel och hon sa sjutton. Jaja.

Han har fått strikta order att inte släppa Vanna med en tik eftersom jag inte litar på hennes hormoner. Men hon har inga som helst problem att hälsa på tikar eller vara i närheten av tikar. (Det är bara om de börjar leka och agera fritt som det kan gå överstyr.) Hon är snäll men kaxig och det gäller mötet med båda könen. Här kommer jag – svansen i vädret.

Undrar om den småstöddiga attityden hör ihop med hennes markerande. En del tikar står ju stadigt med alla fyra tassarna i backen när de kissar och kissar bara när de behöver. Vanna lyfter på benet mot allt möjligt och markerar tio gånger under en halvtimmespromenad på stan.

De hade lyckats pricka in de två timmar det var snö i Falkenberg så att Vanna riktigt fick rulla runt och gotta sig. Jag såg att det snöade i Varberg när jag var i Stockholm. Försvann direkt. Med omedelbar verkan.

Mitt favoritcafé; låga priser, stort utbud, underbar miljö. 1939 –

I Falkenberg har vi Västras som funnits sen jag var liten och långt innan dess.* Det är som att kliva in i 50-talet. Inga bakelser där inte. Blott kakor och bullar och bröd och semlor och deras stora specialitet: systerkaka. Förr kunde man be att få den ”med extra glasyr”, jag vet inte om folk gör det fortfarande. 🤔

Västras ligger mitt emot min gamla mellanstadieskola och spred sina förföriska dofter över skolgården. Ibland fick man gå och handla kaffebröd till lärarna på rasten! Är det inte förfärligt, så säg? 🥨 Längst upp till vänster bodde vaktmästaren med sin fru och hund. Frun gick ut med honom (hunden) och måste då ta trapporna och hade man tur prickade hon in när vi var ute. Hunden hette för övrigt Pricken.

*Västra bageriet är Falkenbergs äldsta café, startade 1923.

De norska kaninerna

Kan inte hjälpa det. Jag tycker att autoöversättningar är roliga:

Det är en underbar följeslagare – snabb och energisk, men barkar ofta inte. Välutbildad vid en viss uthållighet och kommer alltid att vara glad att gå med sin herre.

Detta är en ganska hälsosam ras. De norska kaninerna lever tills de är 16 år, men som andra raser kan de vara benägen för vissa sjukdomar.

Hemma är hunden inte förorenad och håret blir inte trassigt