Snö på Öströö

”…det viskade och droppade överallt och skogen gömde honom i en mild och utsökt ensamhet.” (Tove Jansson / Sent i november)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Någon hade smyckat…

…det offentliga rummet.

Jag gick efter flatte uppe på berget och precis när jag började tänka att vi kanske gick på nåt slags vattendrag så fick jag det bekräftat. Tjoff!

Det imponerande hål som jag lyckades åstadkomma när jag brakade igenom.

I Emmas trädgård blommar pingstliljorna om våren.

Dagens långpromenad = 3,5 h.

Annonser

I’m only bleeding

Jag ringde min bror och frågade om han haft detta. Det hade han inte. Man behöver bara googla en sekund för att fatta att blödning i tarmen kan vara tjocktarmscancer. Det kan självfallet vara något annat också, men jag skulle göra koloskopin på grund av att vi är i riskzonen för tjocktarmscancer så det faller sig naturligt att man tänker så. Min bror har en (stor) polyp kvar att ta bort och kommer att bli checkad vartannat år i fortsättningen. Men tar man bort polyperna kan man ju inte få cancer på tio år? sa jag. Det är inte så enkelt, sa han. Tarmen är full av vinklar och vrår. De kanske inte hittar allt.

Så nu får man genomgå cancerångesten som alla andra. 1) Är det cancer? 2) Är den i så fall behandlingsbar?

Blir kul att vakna upp efter den koloskopin. ”Vi får ta bort halva tarmen här och sätta in cellgifter men det är inte säkert du överlever. Tack och hej – nästa tjej.” Fast så går det kanske inte till. Jag har ett visst hopp om att jag ska bli nedsövd. Det blev min bror andra gången som en följd av de omänskliga plågor han hade första. (Det var samma när min far gjorde gastroskopi.) Jag tar allt ni har, sa han och då tog de grövsta artilleriet. I mitt fall vore det av fobiska skäl.

Min barndomsvän förlorade sin mamma igår. Det var min dagmamma, pappas kusin etc. Vi grät båda två.

För några år sen blev hon skickad på nån extra undersökning efter mammografi. Jag hade ju cancer i två veckor, sa hon sen. Dvs. hon trodde att hon hade cancer. Det visade sig vara ingenting. Jag undrar hur länge jag ska tro att jag har cancer. Två månader?

Jaja, man ingår i alla fall i en stor familj – cancerfamiljen. Vi som fruktar att vi har cancer och ni som redan har. En inte särskilt lycklig familj.

Det är som Tim Robbins säger i Nyckeln till frihet: Oturen finns där. Den ska bara landa på nån. (Det måste vara en av världens bästa filmer?) ”Bad luck, I guess. It floats around. It’s got to land on somebody.”

Döden är lite överdramatisk med tanke på att vi drabbas av den allihop. No big deal liksom.

Det mest fruktansvärda

– Vi kom fram till en liten bergsknalle. Hundarna sprang före mig. Precis när jag klättrat ner såg jag att vi kommit fram till en liten sjö där halva var istäckt och den andra halvan öppen. Och hundarna var en bra bit ut på isen, berättar Emma.

När hon kallade in dem brast den så att båda blev liggande i varsin vak. Det var hennes egen hund (border collie) och en lånehund (mops). Hon var helt ensam och visste inte vad hon skulle ta sig till, hon ringde hundarnas hussar men kunde inte beskriva var hon var. Hundarna skrek.

– Att höra deras ylande, deras dödsgråt, det var så hemskt att ingen som inte hört det kan föreställa sig det.

Efter ett tag gjorde hon det man inte ska göra om man inte vill dö.

– Jag vet att man inte ska gå ut på isen men jag kunde bara inte stå på land och titta på medan de drunknade.

Jag kunde ha förlorat Vanna på ungefär samma sätt. Hon hade drunknat om inte två män kommit som från ingenstans. Jag fick inte upp henne och hon fick inte upp sig själv. Jag vill dö när jag tänker på hur nära döden hon var så därför tänker jag inte på det. Men nu kom det tillbaka.

Fyra saker vi missade i Washington

och som jag hade velat se om vi åkte dit igen.

  1. National Museum of African American History and Culture
  2. Vietnam Veterans Memorial
  3. Franklin Delano Roosevelt Memorial
  4. Ford’s Theatre

Jag vet inte hur vi bar oss åt som missade Vietnammonumentet eller rättare sagt vet jag ju det, det var ohyggligt hett den dagen och vi hade varit på Lincolnmonumentet och var på väg till Arlingtonkyrkogården och orkade bara inte klämma in ett monument till. Vi hade sett Martin Luther King Memorial men inte Franklin Roosevelt som skulle ligga intill. Ungarna var trötta och sura.

Hade jag vetat hur stort Vietnammonumentet var, och att alla namnen på de nästan 60 000 döda och försvunna är inristade i muren, hade jag aldrig gått förbi det. (Med tanke på hur nära Washingtonmonumentet det ligger förstår jag inte hur vi rent fysiskt kunde undvika det. Vi borde ha ramlat rakt in i det?!)

Folk som ser det första gången håller på att svimma. En 21-årig arkitektstuderande vann den utlysta tävlingen. Det invigdes 1982.

”When a visitor looks upon the wall, his or her reflection can be seen simultaneously with the engraved names, which is meant to symbolically bring the past and present together.”

Vietnamkriget

Ett av 60-talets mest minnesvärda ögonblick är när Country Joe sjunger sin antikrigslåt inför hundratusentals åhörare på Woodstockfestivalen.

Well, come on all of you, big strong men,
Uncle Sam needs your help again.
He’s got himself in a terrible jam
Way down yonder in Vietnam
So put down your books and pick up a gun,
We’re gonna have a whole lotta fun.

58 220 amerikaner dog i Vietnam. 303 635 skadades. Antal döda vietnameser (civila och militära) uppskattades först till två miljoner och senare till fyra eller fem.

SVT Play ligger en prisad amerikansk dokumentär om kriget i tio delar. Jag har sett samtliga och det är oavbrutet spännande. Bland det mest intressanta är inspelade samtal med John F Kennedy och Lyndon B Johnson. Hur de våndas.

Vad hade hänt om inte Kennedy dött och han blivit omvald 1964? Hade han gått samma väg som Johnson? Eller om FNL och den nordvietnamesiska armén hade följt Ho Chi Minhs Sovjetlinje och inte Lê Duẩns mer aggressiva Kinalinje?

Allting handlade om dödstal (body count). Eftersom det var omöjligt för USA att vinna kriget på traditionellt sätt bestod segrarna i hur många vietnameser som dog. Ju högre siffra, desto bättre. Att det var ”någons mormor” spelade mindre roll.

I My Lai och My Khe slaktades ca 500 bybor; män, kvinnor, äldre, barn, spädbarn. Den enda som bestraffades för denna krigsförbrytelse, löjtnant Calley, som själv sköt en tvååring, dömdes till livstids fängelse. President Nixon omvandlade straffet till husarrest och han benådades efter 3,5 år. Satans mördare, som Palme sa i ett annat sammanhang. Med Bob Dylans ord: Bury the rag deep in your face.

Det var när Nixon var president som nationalgardet i Ohio sköt ihjäl fyra studenter och skadade nio varav en blev permanent förlamad. 56 procent av den amerikanska befolkningen tyckte att skjutningarna var rätt. Det måste ha varit de som röstade på Nixon. I valet 1972 vann kräket en storseger. Arslet tvingades bort från makten 1974. Nemesis divina!

Peter Englund ger här en outhärdlig skildring av det som på svenska kallas för Son(g) My-massakern. Jag gråter så jag skakar. I ljuset vilar Gud?

Om inte Ringhals exploderar

Kanske kommer det en dag i morgon, sjunger jag när jag kör runt på den halländska landsbygden, om inte Ringhals exploderar med en smäll. Det är Ingela Strandberg som har skrivit den visan. Hon bor i trakterna.

Vägen i dessa trakter var avstängd och jag hamnade på vad som kändes som en cykelväg. Utan mötesplatser.

Vägen mot Bexells stenar är smal den också. Häromsistens fick jag möte på ett olämpligt ställe och måste backa. Jag kunde inte gärna överlåta det åt de två bilarna med hästsläp, hur hett jag än önskade det. Mamma Mia! Vad jag är dålig på att köra baklänges på slingriga skogsvägar.

Tanken var att jag skulle lägga spår. Ofattbart nog började det snöa. Jag lade spåret ändå och hoppades på det bästa (Vannas supernos).

Därefter gick vi på promenad. Jag halkade och tappade kameran i fallet. Den ena skons skosnören hakade fast i den andra skon så att jag höll på att ramla igen. Sen lyckades jag ge mig själv en smäll på käften när jag bytte objektiv. Då grät jag lite.

Tackars matte! sa jag till flatte. Äsch, sa flatte, jag hänger inte läpp bara för att jag får fläskläpp! Och det är sant. Hon reser sig som en Disneyfigur.

Det snöade hela promenaden. En timme och en halv.

Vi gick ner till sommarstugeområdet och vände. Precis innan sommarstugeområdet passerade vi stället där Vanna käkade hamburgare för några månader. Nån idiot hade slängt ut råa hamburgare som hon kastade sig över. Hon fick kanske i sig två eller så. 🍔🍔

Jag såg vad hon tänkte: Hamburgare! Med piska (hård röst) och morot (hundgodis) avvärjde jag henne men på tillbakavägen hade jag såklart glömt alltihop. Det händer oss ofta.

Jag gick och tänkte på senaste avsnittet av Bonusfamiljen. Så vände jag mig om; där står Vanna tjugo meter bakom. Hon står vid hamburgerstället! Ute på skogsvägen, inte inne i buskarna. Det är hennes sätt att säga: ”Du har två val. Antingen kallar du in mig nu eller så sticker jag och käkar.” Ett beteende hon började med för några år sen. Första gångerna förstod jag ingenting. Varför står hon stilla och bara tittar på mig? Sen dess har jag lärt mig. 👍

Nu är det officiellt: Vanna är riktigt duktig på att spåra! På grund av hennes ovana att spåra inte bara äppelbitarna i spåret utan även snitslarna/bajspåsarna i träden så satte jag bara en och den satte jag jävligt högt. Inte ens Vanna! tänkte jag. Hur skulle hon rimligen kunna känna den? Det visade sig vara ett felaktigt resonemang. 😂

Gud, spelar ingen roll hur man gör.

Slutet gott, allting gott. Även spårslutet. Jag var bara lite orolig att någon räv eller dylikt skulle ha käkat upp Mush-köttbullarna.

Efteråt gick Vanna runt och kaxade sig och skröt om hur bra hon är på att spåra i snö. Nästan lika bra som på att markera i mörker!

Snöhatarnas Mecka

Här behöver ingen ha långkalsonger på vintern, temperaturen dagtid understiger aldrig 1 minusgrad och de vackra vinterdagarna är ett minne blott! (Reservation för att det enstaka vintrar kan förekomma enstaka dagar med snö på marken.) Tillvaron är tröstlös från november till april. Därför lever vi för de månader när det är löv på träden.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Minns i februari den ljuva maj!