Ta hand om sin egen skit

Det förekommer att jag plockar upp andra människors hundars bajs. Vannas plockar jag alltid upp, även långt in i skogen, eftersom Vanna är koprofag (ja gud vad hon har många negativa egenskaper!). Idag lyckades jag trampa i hundskit och fick ägna fem minuter av min dyrbara lunchrast åt att rensa stövelklacken. 💩

Äppelleken

Det är det roligaste Vanna vet eller i alla fall något av det roligaste hon vet. Den går till så att jag har ett äpple i fickan. Jag tar upp detta äpple ur fickan och tar en tugga men jag sväljer inte tuggan utan kastar iväg den. Har Vanna tur ser hon var den landar, annars får hon leta. Så håller vi på tills hela äpplet ligger i Vannas mage. 🍏 Efter denna lek är hon lycklig i minst en halvtimme.

Vannas favoritlåt? (Gud gjorde ej) Gröna små äpplen med Monica Zetterlund eller Lisa Nilsson. Svensk text: Stikkan Anderson

Min vän psykologen

Jag pratade med min vän psykologen igår. Hon finns inte i sociala medier så frågan är om hon finns överhuvudtaget. Hon var aktiv nånstans där de omedelbart hade startat en grupp på Messenger för det är ju så man gör nuförtiden. Åsa fick man istället sms:a. Min bror är likadan. Finns ingenstans; varken på FB, Instagram eller Twitter.

Själv ska jag införa skärmförbud mellan vissa timmar på dygnet. Jag börjar idag.

Det är inte sunt att vara så beroende av telefonen att den tar över allt annat. Som Greta Thurfjell skrev i DN: ”Men telefonen har inte bara ersatt skönlitteraturen, den har ersatt allting, också sex, alkohol och tobak.” Där har vi förklaringen till varför ungdomen är den sexlösaste generation som någonsin funnits. Hur skulle de kunna ligga när de aldrig träffas fysiskt? Under alla år jag har befunnit mig i samma rum som mina syskonbarn har jag aldrig hört dem tala i telefon mer än någon enstaka gång med någon av alla sina hundratals kompisar. Men de har stått i kontinuerlig kontakt.

Mitt läsande har minskat drastiskt och jag är helt säker på att det har med bristande koncentrationsförmåga till följd av telefonen att göra. Tvi!

Nu är man också så skadad att det inte hjälper att vara medveten. Man har tagit skada på riktigt. Istället för att läsa en bok läser man på sin telefon. Därav de sjunkande siffrorna för läsning. Ingen orkar läsa en hel bok när hela telefonlivet bygger på att du hoppar från artikel till artikel och från uppdatering till uppdatering. Det är som att knarka, måste ha en ny fix. Böcker är mer som att tugga på ett gammalt tuggummi.

Han har öppnat pärleporten

Efter ca en timmes körning började vindrutetorkarna låta oroväckande. Den ena av dem liksom slog mot rutan: Pang! Jag försökte använda dem så lite som möjligt.

När jag närmade mig det lilla västgötska samhället där begravningen skulle äga rum sa min gps att jag skulle ta till höger på grusväg. Jag sa: Åh nej. Det kan inte vara möjligt? Det kan inte ligga en kyrka här? Jag vände men då tog den ju nästa grusväg och jag fick ångest på riktigt. Helvete, skulle vara där tio och klockan var fem i. Då ringer min kollega. Hon har gjort samma resa/misstag men är nu lyckligt framme vid kyrkan. Man får ställa in den på Google Maps och köra på mobilen (min ”stora” gps tog inte kyrkan). Ok…

Tolkcentralens fel. Vi kör på den adress som står i beställningen.

Jag hade tagit av mig kavajen på vägen och upptäckte nu att jag slarvat bort min namnbricka (som satt på kavajen). Hittar den inte. Jaja, inte hela världen. Men irriterande.

Vi blir placerade vid dopfunten. Mitt framför anhörigbänken där tolkanvändaren sitter. Prästen presenterar sig. Jag hade läst griftetalet två gånger. Vi var mycket tacksamma att han höll sig till manus; det underlättade vårt arbete väsentligt.

Jag har aldrig gått på begravning i professionellt syfte och erinrade mig Eva Dahlgrens resonemang när hon skulle sjunga på begravningen av Anna Lindh. Hur undviker man att bli känslomässigt drabbad? ”Skärp dig, Eva, det är inte du som har sorg.” Det gick bra så länge vi var sysselsatta, men sen kom ju avskedet. När de snyftande gick fram till kistan klarade jag inte längre att vara neutral. Man får ha ett hjärta av sten om man inte berörs av barn som gråter över sin morfar/farfar. Jag kan inte hantera döden – inte heller andra människors sorg. Det går rakt in i mig.

Ja, nej, det var svårt.

Av flera skäl. Man vill inte göra några stora tabbar, man vill att det ska bli så bra det bara kan. Man begraver bara en person en gång.

Det regnade till och från på hemvägen. Jag svängde förbi Mio i Fbg och köpte påslakan. Därefter small det till av bara satan. Det högra torkarbladet försvann i vinden. Ojojoj.

Tur för mig att jag skulle till Micke och hämta Vanna. Som inte skällde ut mig när jag slet upp dörren. Jag frågade om hon var sjuk. Det trodde han inte. Helt ljudlöst kom hon gående genom köket med en trasa i käften.

Ner och titta på vindrutetorkarna. Kan man inte köra med en? undrade jag. I så fall fick man ställa torkararmen som saknade torkarblad rakt upp framför rutan som en antenn. Micke ba: Det tycker inte polisen om.

Men polisen tycker väl ännu mindre om att man kör utan några som helst torkmöjligheter? Jag fällde ner antennen och hoppades att det inte skulle regna den närmaste halvtimmen. Living on the edge!