Ont om höstbilder

Det är ont om höstbilder här tycker jag. Väderprognosen ser inte inbjudande ut. 😦 Är det något som är vackert är det sträckan Göteborg-Alingsås på hösten. Där körde jag förrförra året vid den här tiden när jag skulle upp till Kinnekulle och höll på att svimma bakom ratten av skönhetsupplevelsen. Det tog mig ungefär två timmar att komma till Stenbrottet och Munkängarna.

Jag älskar verkligen Kinnekulle. Det är som Linné sa ”en plats bland de märkvärdigaste i riket”. Top five!

Annonser

En nära vän

Är det någon man kan prata ingående om sina avföringsvanor med? I så fall har jag en väldigt nära vän. Det slutade med att jag ställde frågan: ”Finns det människor som har perfekt avföring? Varken för lös eller för hård? Som skiter en gång om dan år ut och år in?” Tystnaden belägrade oss. De är som the aliens som Charles Bukowski diktade om.

Våfflor i bokskogen

Vanna hade en dejt med Elsa. Hon är en lustig retriever. Även Johannas förra golden var en lustig retriever. Om jag inte missminner mig låg hon under sängen om nätterna. El perro està bajo la säng!

T.ex. så duger det inte med en boll att bära på under promenaden utan det måste vara något som Johanna haft på sig, typ vantar eller halsduk eller mössa. I det här fallet blev det halsduken. Sen fick Elsa för sig att droppa halsduken i en bäck. Elsa kunde av okänd anledning inte plocka upp den (jag tror att det var för djupt eller nåt) så Vanna fick gå i och suga upp den dyblöta halsduken ur vattenpölen som en annan hjältinna och överlämna den till Johanna som överlämnade den till Elsa igen. Efter urkramning.

Undrar om det inte är lika svårt att fota vita hundar som svarta. Elsa blir som ett lakan när man försöker fota henne. Allmänt konturlös.

Vanna hade dagen till ära reflexväst på grund av älgjakt.

Elsas mattider är sex och två. Vannas är åtta och fyra. Elsa vaknar sex – sju dagar i veckan – och måste ha frukost. Kan ej somna om efter frukost. Vägrar gå och lägga sig. Vanna och jag bara slocknar.

Husse har en arbetskamrat vars hund hade vägrat gå ut på morgonen (motsatt problem). Den bara gick och lade sig i korgen hela tiden. Till slut vände hon korgen upp och ner.

Johanna börjar prata om en kvinna i goldenklubben som dött när hon försökt rädda sin hund och som skulle begravas idag. Va? sa jag. När hon nämnde namnet kände jag igen det från en retrievergrupp på FB. Nån hade hastigt avlidit. Det framkom aldrig där att det var under jaktträning. Hur är det möjligt liksom? Vådaskjuten? Nej, hunden hade fastnat i vassen. Hundar kan visst fastna i vassar. Och då skulle hon rädda hunden, vilket hon lyckades med. Hon lyckades bara inte rädda sig själv.

Precis allting kan hända.

Träning inför doftprov

Vanna har återigen överträffat sig själv.

Det ska vara doftprov i november och bara för det fick vi träna under doftprovsliknande förhållanden. Ja, jag har ju inte anmält oss än, men tanken är väl att jag ska. Hunden måste göra doftprov för att få tävla i nosework, dvs. visa att den kan doften (eukalyptus i första klass).

För några månader sen tyckte jag att det lät helt omöjligt, släppa lös Vanna bland en massa kartonger. Hon vill bara slita och dra och krafsa och brôta.

Först fick vi information och allmänna råd. Bl.a. fick vi veta att man blir diskad om man belönar för nära doftkällan. Man får belöna bäst fan man vill men inte vid själva doften, alltså tvärtemot hur man annars gör. Det är bäst att gå därifrån innan man belönar. Och man får inte själv röra kartongerna, då åker man också ut.

Man har tre minuter på sig och ska vifta och säga ”Markerat!” när man tror att hunden hittat rätt kartong. Typiskt nybörjarfel är att man viftar för tidigt. Är man osäker är det bättre att ta ett varv till. Men då måste man ta med i beräkningen att hunden kan tröttna. Jag gillade inte det alternativet för jag blir nervös för hur Vanna ska uppfatta det. Hon markerar och jag skiter i det? Å andra sidan är det värsta man kan tänka sig att säga ”Markerat” om det inte är markerat. Som att ropa vargen kommer utan att den kommer.

När det var vår tur rantade vi in i maskinhallen och klockan drogs igång. Det är sammanlagt tolv lådor i två rader, sex i varje. Vanna går rakt fram till vänsterradens första låda och börjar sniffa. Hon går från kartong till kartong och sniffar. Hon sniffar ingen annanstans! Jag trodde att hon skulle fladdra runt lite men hon är oerhört systematisk och betar av varenda låda. Var fan är den? tänker jag. Hur fan ska jag veta? Så kommer vi till rad nummer två och hon gör likadant. På tredje lådan sniffar hon längre än vanligt och sen börjar hon krafsa med tassen. Då chansar jag på att det är markerat och det var det. Hundarna får krafsa lite. Däremot inte bita i eller flytta kartongerna. Jag kunde inte låta bli att fråga Malin (instruktören) om jag skulle ha fortsatt men hon menade att det var en så ”tydlig markering” att det var rätt gjort.

”Det är möjligt att köpa en rosett vid godkänt doftprov.” Haha, om Vanna klarar provet blir det väl hennes livs första och sista rosett! Ska jag behöva köpa den bara för det?

Vanna stöter upp en hare

Igår släpptes Vanna lös för första gången på tre veckor och när hon gått ett tag började hon springa mellan träden bara för att springa mellan träden. Hon hade inget mål, det var vägen som var mödan värd. Hon sprang runt av ren livsglädje när jag ser en hare. Först kommer haren, sen kommer Vanna. Men Vanna har ju inget intresse av haren, de bara råkar springa omkring på samma område. Haren försvinner och Vanna springer lite till. Hon stötte ofrivilligt upp en hare, kan man säga, som hon en gång stötte upp ett rådjur under en sökövning.