En av oss

Jag har aldrig läst något liknande. Som någon skrev:

”Seierstad är tydlig i sitt efterord med att hon har låtit alla anhöriga och överlevare som figurerar i boken läsa igenom och godkänna texten, men det känns verkligen för mycket. Seierstad nöjer sig inte med att berätta att barn blir skjutna: hon lever sig in i offren och skriver om deras tankar och agerande innan de dör och sedan blir det in i minsta detalj skildrat hur deras kroppar skadas och skjuts sönder. Det blir stundtals ren splatter av det hela och någonting i mig tycker att det är onödigt.”

Vi får t.o.m. veta att de tvättat Simons hår efter döden. (Varför gör man det?) Eller hur hans blod sprutade ut över polismannen som lyfte upp honom från stenen där han blivit hängande. Vänster hand höll i en snusdosa. Benen och armarna lätt krökta på grund av ställningen.

Jag vill inte veta detta om Simon samtidigt som jag vill veta så mycket som möjligt. Det är en paradox.

Kvinnan från den kriminaltekniska utredningen som tar hand om kroppen tänker att han måste ha varit en vacker pojke.

Men hans mor tänker att han inte hade gillat sin frisyr. Han skulle alltid ha gel i håret och nu är det alldeles mjukt på grund av att det är nytvättat och faller ner i ansiktet. Precis som han inte ville ha det.

Den som läser denna bok får ha starka nerver för att inte se spöken mitt på dagen. Det var vad ungdomarna på Utøya fick göra – de fick se ett livs levande spöke. Breivik saknar själ. Han är en robot. Han skrattar när han skjuter. Han är så helt igenom omänsklig. Han dödar dem med flera skott. Han skjuter dem både på håll och nära. Han siktar alltid på huvudet. Han sparkar på dem för att konstatera att de är döda. Han flinar i rätten också. Han är ett avskum. En icke-människa.

Psykiatriprofessorn och expertvittnet sammanfattar: ”En sak är att spränga en bomb. Det är något helt annat att gå i land på en ö och skjuta ungdomar och berätta om det som om man plockade körsbär.”

Breivik har noll känslor. Utom för rasism och nationalism. Där flödar känslorna.

Vad hade Simon sagt, gjort, tänkt om han överlevt? Hur hade han betraktat den fasansfulla verklighet som han själv blev en del av?

Han var lika gammal som min brorson är nu. Min brorson har gått ut gymnasiet och sommarjobbar på Ven. Simon hade gått ut gymnasiet och sommarjobbade på den lokala kyrkogården. Den sista gravplats han iordningställde innan han åkte till Utøya blev hans egen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s